Foto: Patrik Lindgren / Klassiska Bilar

Provkörning av Jaguar E-Type 1961

Under den välpolerade ytan döljs en Jaguar E-Type med fascinerande historia, som bjuder Linus Pröjtz på en oförglömlig upplevelse runt Goodwoods racerbana. ”Det här är för bra för att vara sant!”

Det här är en Jaguar E-Type. Big deal kan tyckas, inte minst efter hypen kring modellens 50-årsjubileum 2011 då det verkligen gick inflation i E-Type. Men, det här är inte vilken E-Type som helst. Bara chassinumret skvallrar om att något är speciellt, för de som kan historien vet att första prototypen hade chassinummer 850001. Och denna bil bär nummer 850018. Så den är tidig, en av de allra första. Men det slutar inte där.

Trots att Jaguar officiellt hade dragit sig ur racingvärlden redan 1955 så var man lite sugna ändå. För här stod man med en bil som blivit grymt bra, klart bättre än konkurrenterna och kanske bättre än vad man hade trott från början. Och därför skulle det köras racing – direkt.
För att förstå historien bättre så ska vi börja vid introduktionen i Genève 1961. I mars närmare bestämt, som brukligt för den schweiziska salongen. Historien om när Bob Berry fick köra den första tillverkade coupén så fort tygen höll för att komma till Genève i tid har nått legendstatus – och E-Type blev en fullkomlig succé direkt.
Vilket tog Jaguar på sängen, de hade inte riktigt räknat med uppståndelsen. Eller orderingången. För vi kan säga så här, det stod inte direkt färdigproducerade bilar och väntade när orderströmmen slog till med full kraft. Snarare tvärtom, fabriken var knappt klar för att starta produktionen.

Välbalanserad, smidig och enkel. Och snabb. Den där bilen är precis som när den lämnade fabriken med sina lätta modifieringar och den är en dröm att köra. Inte så där stålhård som en E-Type Lightweight men ändå bra mycket snabbare än en originalbil.
Michael Pearson, även känd som Lord Cowdray, har ägt några av de historiskt mest viktiga E-Type-bilarna. Här bjuder han på några varv innan det är min tur.
Moderna fyrpunktsbälten och brandsläckare vittnar om moderna tider, men allt annat är som det var då. Det vill säga läder, trä och aluminium.
Den raka sexan på 3,8 liter med trippla SU-förgasare. Klassiskt så det förslår. Och körbart. Och betydligt modernare till karaktären än vad åldern påskiner.
1 AV 4
Välbalanserad, smidig och enkel. Och snabb. Den där bilen är precis som när den lämnade fabriken med sina lätta modifieringar och den är en dröm att köra. Inte så där stålhård som en E-Type Lightweight men ändå bra mycket snabbare än en originalbil.
Foto: Patrik Lindgren / Klassiska Bilar
2 AV 4
Michael Pearson, även känd som Lord Cowdray, har ägt några av de historiskt mest viktiga E-Type-bilarna. Här bjuder han på några varv innan det är min tur.
Foto: Patrik Lindgren / Klassiska Bilar
3 AV 4
Moderna fyrpunktsbälten och brandsläckare vittnar om moderna tider, men allt annat är som det var då. Det vill säga läder, trä och aluminium.
Foto: Patrik Lindgren / Klassiska Bilar
4 AV 4
Den raka sexan på 3,8 liter med trippla SU-förgasare. Klassiskt så det förslår. Och körbart. Och betydligt modernare till karaktären än vad åldern påskiner.
Foto: Patrik Lindgren / Klassiska Bilar

Trots den massiva positiva publiciteten som bilen rönte så valde Jaguar att satsa även på racing. Och de gjorde det direkt. Redan den 18 mars 1961 startades projekt ZP 537/24, vars tydliga mål var att bygga sju ”competition E-Type” som skulle säljas till noga utvalda ”kompisar” till Jaguar. Vår provkörda bil är en av dessa sju.
Planen var enkel, när första tävlingen skulle köras på Oulton Park den 15 april 1961 så var det snubblande nära standardmässiga Jaguar E-Type som stod på startlinjen. Något annat skulle man aldrig hinna med. Listan över modifieringarna är 14 punkter lång, benämningen ”standard specification” är återkommande. Toppen flödestestades, svänghjulet lättades och växellådan gjordes mer tätstegad – så mycket mer handlade det inte om. Senare under sommaren skulle ett betydligt längre likvärdigt dokument upprättas med betydligt fler modifieringar, vilka vi hittar på vår bil.

Första tävlingen på Oulton Park kom att gå till historien. Två Jaguar E-Type, som såg i stort sett helt standard ut, med Graham Hill och Roy Salvadori som förare ställde upp i täten av GT-startfältet. Ferrari 250 GT SWB och Aston-Martin DB4 GT gjorde dem sällskap och dessa bägge var racerbilar av sin tid. Men det spelade ingen roll.
Graham Hill, då en framtida F1-världsmästare, tog ledningen i sin Equipe Endeavour-anmälda E-Type efter att ha kört om Roy Salvadoris Coombs-anmälda duvgrå E-Type. Och när målflaggan föll var det Graham Hill som stod som segrare med sin blå bil med vit mun, registrerad under nummer ECD 400 med chassinummer 850005. Under säsongen kom Hill att dela bil med Mike Parkes och mycket riktigt är vår bil systerbilen till exemplaret som tog E-Types första racingseger.
Vår bil, UPM 400, byggdes med exakt samma specifikation som ECD 400 och kom att bli reservbil under säsongen samt Mike Parkes transportmedel till och från tävlingarna. Nu slumpade det sig som så att UPM 400 aldrig behövde ta sin plats på racerbanan, men den var alltid på plats i depån.

En nätt liten andningspaus i Goodwoods depå. Troligtvis är det artikelförfattaren som behöver pausen och inte bilen...
1 AV 4
En nätt liten andningspaus i Goodwoods depå. Troligtvis är det artikelförfattaren som behöver pausen och inte bilen...
Foto: Patrik Lindgren / Klassiska Bilar
2 AV 4
Foto: Patrik Lindgren / Klassiska Bilar
3 AV 4
Foto: Patrik Lindgren / Klassiska Bilar
4 AV 4
Foto: Patrik Lindgren / Klassiska Bilar

När jag kryper in genom det lilla dörrhålet och tar plats bakom ratten så är det som att sätta sig i vilken E-Type serie 1 som helst. Stolarna är sköna, nystoppade som de är, och inredningen är riktigt snygg med sina aluminiumpaneler. Moto-Lita-ratten är medelstor och med hjälmen på är det snuskigt nära att den tar i suffletten. När bilarna tävlade under 1961 så var taket alltid uppfällt, så något annat vore omöjligt i dag när vi ska ut på härliga Goodwood.
Den 3,8 liter stora motorn startar direkt och går vibrationsfritt. Ljudnivån är låg och överlag känns det som en standardbil. Bruppar ett par gånger på gasen, den svarar bra. Och låter nästan ännu bättre. I samma veva får jag grönt ljus, så vi lägger i ettan i Moss-lådan och drar ut på banan.

Första varven passerar i friskt motionstempo, jag måste lära in bilen. Men det går så snabbt. Den är så bra, så enkel och så full av respons. Chassit rollar en aning när vi går in i de långsträckta och snabba kurvorna här på Goodwood, men inte mer än nämnvärt. Så jag höjer tempot.
Sällan har en bil svarat så bra. Glöm inte, den är 53 år gammal. Förvisso renoverad, men ändå. Känslan som levereras är otroligt modern. Motorn är ett enda långt kraftregister som toppar strax innan 6 000 r/min och precis varenda detalj i bilen svarar upp på samma sätt. För ett ögonblick känns det inte som att det går särskilt snabbt, men när vi börjar avverka övriga Jaguar E-Type runt banan i ett rasande tempo – då är det tydligt. Den här bilen går som tåget. Styrningen är sylvass utan att vara svår att hantera. Balansen i bilen är näst intill perfekt och UPM 400 tar emot små styrkorrigeringar mitt i kurvorna utan problem.

Goodwoods snabba bansträckning passar UPM 400 som hand i handske. En bra dag på jobbet, hälsar Linus.
Elegant tunn och smäcker ratt – visst är den snygg! Härlig växelspakskänsla.
Luftfilter är för fegisar! Nja, men visst är det snyggt med trattar. Däcken, Avon CR6ZZ ser tidstypiska ut och greppar grymt.
Ingenting slår äkta historia och den där plaketten talar sitt tydliga språk.
Välrenoverat, men tidstypiskt rakt igenom. För att vara en gammal tävlingsbil så har just detta exemplar ändå levt ett förhållandevis lugnt liv.
1 AV 5
Goodwoods snabba bansträckning passar UPM 400 som hand i handske. En bra dag på jobbet, hälsar Linus.
Foto: Patrik Lindgren / Klassiska Bilar
2 AV 5
Elegant tunn och smäcker ratt – visst är den snygg! Härlig växelspakskänsla.
Foto: Patrik Lindgren / Klassiska Bilar
3 AV 5
Luftfilter är för fegisar! Nja, men visst är det snyggt med trattar. Däcken, Avon CR6ZZ ser tidstypiska ut och greppar grymt.
Foto: Patrik Lindgren / Klassiska Bilar
4 AV 5
Ingenting slår äkta historia och den där plaketten talar sitt tydliga språk.
Foto: Patrik Lindgren / Klassiska Bilar
5 AV 5
Välrenoverat, men tidstypiskt rakt igenom. För att vara en gammal tävlingsbil så har just detta exemplar ändå levt ett förhållandevis lugnt liv.
Foto: Patrik Lindgren / Klassiska Bilar

Bromsarna biter bra och greppet från Avon CR6-ZZ-däcken är mycket bra. Inte för bra, det driftar lätt genom Madgewick, Lavant och Woodcote Corner vilket skänker mig otroligt stor själslig njutning bakom ratten. Det här kan mycket väl vara den bästa bilen jag någonsin kört, den levererar sina prestanda i total harmoni och jag vill bara fortsätta.
Men efter 20 minuter får jag målflaggan. Då har vi hunnit varva ett flertal av de andra E-Type-bilarna två gånger och jag kan bara understryka rubriken – detta är perfektion.

Väl tillbaka i depån så kliver jag ur och tittar på bilen. Den ser i mina ögon helt rätt ut med sina snygga ekerhjul, de ärtrörslika avgaspiporna och den vita munnen i fronten. Den ser standard ut på samma sätt som tävlingssystern ECD 400 gjorde den där dagen på Oulton Park 1961 och tanken slår mig – hur kändes det för de andra förarna att få stryk av en gatbil? Det måste gjort ont, så mycket har jag räknat ut. För egen del har Lightweight-bilarna alltid varit de snyggaste, och då helst i utförandet från 1964 när de fick sina svulstiga skärmbreddare över bakpartiet. Synliga nitar, bredare däck och fälgar. Men den ståndpunkten kanske måste omvärderas efter denna upplevelse, inte minst för att UPM 400 fungerar lika bra på gatan som på banan.

Under första säsongen vann E-Type tolv lopp, enligt mina efterforskningar. De så kallade ZP 537/24-bilarna modifierades under säsongens gång, men på det stora hela taget så var det fortfarande standardmässiga bilar som vann även på höstkanten. Mot Stirling Moss i Rob Walkers mörkblå Ferrari 250 GT SWB kunde man inget göra vid TT-loppet här på Goodwood, men så var ofta fallet när Mr Moss var i farten.
Fast uppdraget var slutfört ändå. Jaguar lanserade E-Type i mars och gav sig ut på en framgångsvåg av sällan skådat slag under resten av året. Och det var bara början. För alla som var någon eller något ville synas i en E-Type och på tävlingsbanorna ville alla ha dem. Man kan säga att hela världen suktade efter den nya modellen. Och så här 53 år senare så sätter den fortfarande hjärtan i brand. Perfektion? Indeed!

Artikeln publicerades ursprungligen i Klassiska Bilar 1/2015.

Mer från Klassiska Bilar läser du här!

Jaguar E-Type 1961

Ursprungligt pris (1961): £2 160, svenskt pris saknas. Samtidigt kostade en Volvo P1800 £1 950 och en Chevrolet Corvette £4 000.

Uppskattat pris (2014): En av sju tillverkade ZP 537/24, en av de första E-Type totalt sett dessutom. Svårt fall. Fem miljoner? Sju?

Motor: Bensin, fyrtakt. Sexcylindrig längsmonterad radmotor, dubbla överliggande kamaxlar. Två ventiler per cylinder. Tre liggande SU HD8 2-tumsförgasare. Borrning/slag 87/106. Cylindervolym 3 781 cm3. Max effekt 276 hk (206 kW) vid 5 750 r/min. Max vridmoment 342 Nm vid 4 000 r/min.

Kraftöverföring: Motorn fram, bakhjulsdrift. 4-växlad manuell växellåda.

Hjul: Ekerfälgar. Däck Avon CR6 ZZ 205/70 R15 runtom.

Mått/vikt (cm/kg): Axelavstånd 244, längd 445, bredd 166, höjd 119. Tomvikt ca 1 197. Tank 64 liter.

Fartresurser: Acceleration 0-96 km/h 6,9 s. Toppfart cirka 240 km/h. Bägge uppgifterna avser standard produktionsmodell.

Bränsleförbrukning: Blandad förbrukning 1,58 l/mil.

E-Type racing

Efter Le Mans-segern 1955 med D-type drog sig fabriksteamet tillbaka från tävlingsbanorna, men de var ändå aktiva bakom kulisserna. Vilket E-Type Lightweight är ett bevis på. Projektet, med första datering 4 februari 1963, benämndes ZP 537/50 i Jaguars rullor och tanken var att bygga 18 bilar (bara 12 byggdes då, men nu har Jaguar gjort slag i saken och bygger de resterande sex bilarna – drygt 50 år senare). John Coombs racingteam gick i täten och deras E-Type (chassinummer 850006) med registreringsnummer 4 WPD (först reggad som BUY 1) kom att bli prototypen – den första Lightweight-bilen. Vilken för övrigt från början är en systerbil till vår bil. Man hade börjat med karossdelar i aluminium och lättare stålmonocoque under 1962. Med ZP 537/50 tog man steget fullt ut och tillverkade även den självbärande karossen i aluminium – Lightweight-bilen som vi känner den var född. Men framgångarna blev aldrig så stora som de hade kunnat bli, utan ett fabriksteam var det svårt att hävda sig mot Ferrari 250 GTO och Shelby Daytona Cobra i sportvagns-VM. I dag, 50 år senare, är E-Type Lightweight snuskigt snabb inom historisk racing. Ingen annan bilmodell har vunnit fler RAC TT-lopp på Goodwood Revival till exempel. Vi provkörde Jaguar E-Type Lightweight i Teknikens Värld nr 19/2009.