Provkörning av Lagonda Rapide
David Brown ville ha en stor, stark sportsedan och han hade fabriken som kunde bygga den – Aston Martin. Men det blev bara 55 exemplar och vi har kört den finaste av dem alla, på vägarna runt Newport-Pagnell där den byggdes.
Är man chef så är man. Och har man byggt upp företaget till vad det är så är det klart att man ska ha lite fördelar av det. Därför var det inget snack när David Brown, allsmäktig ledare över Aston Martin sedan 1947, ville bygga en exklusiv, fyrdörrars familjetransportör med sportbilsprestanda. Att ambitionen fick vänta länge innan den tog form må vara hänt, men i början av 1960-talet stod den klar – Lagonda Rapide med samma 4-liters raka sexa som snart skulle hamna i Aston Martin DB5. Och genom en gammal försäljningsbroschyr får David Browns ord liv igen.
”Det har länge varit min ambition att producera en bil som passar lika bra att köras som att bli körd i, som ger förstklassig komfort, stort lastutrymme men ändå erbjuder inspirerande köregenskaper.”
Ungefär 50 år senare får jag bryskt känna exakt hur inspirerande köregenskaper en Lagonda Rapide erbjuder. För jag har inget val. Och detta sker ungefär tre minuter efter att jag hoppat in bakom ratten för första gången i detta extremt vackra exemplar – som Aston Martin genom sin renoveringsverkstad Works Service själva plöjt ner en förmögenhet i för att renovera till vad som bara kan kallas ”bättre än nyskick”. Och allt är Mark Gauntletts fel.
DB som i David Brown
David Brown började som lärling i familjeföretaget, som tillverkade transmissionsdetaljer, och redan vid 27 års ålder tvingades han ta över företaget 1931. Under krigsåren gjorde han stor succé med sin traktor, David Brown VAK1, som kom att produceras i nästan 8 000 exemplar. Där grundlades även en stor personlig förmögenhet för Mr Brown.
1947 köpte han Aston Martin för 20 500 pund och året därpå köptes Lagonda för drygt det dubbla och bara några år senare lanserades Aston Martin DB2, den första modellen i den klassiska DB-serien. Lagonda Rapide kom att bli hans eget lilla projekt då han saknade en sportig men ändå praktisk bil för eget bruk och till 1961 blev den verklighet. Men trots märkets exklusiva framtoning hade Mr Brown svårt att få ihop det ekonomiskt. Enligt sägnen ska en kompis bett om att få köpa en bil för nettopris, varpå David ska ha svarat ”Ja, då blir det väl 500 pund dyrare än listpriset.”
Efternamnet kanske ringer en klocka? Victor Gauntlett ledde Aston Martin upp ur en nästan färdiggrävd grav i början av 1980-talet till ekonomisk stabilitet och sedan det kanske viktigaste för den långsiktiga säkerheten – försäljningen till Ford.
Nu är det alltså hans son som åker före på vägen i nya Aston Martin Rapide – i riktigt friskt tempo ska sägas. ”Kul att han gillar att köra bil”, tänker jag samtidigt som den raka sexcylindriga 4-litersmotorn vrålar sig både till och bortom 5 000 r/min. Sedan åker trean i och accelerationen fortsätter. Via reglaget till höger nedanför ratten har jag ställt in fet blandning till förgasarna. ”Fast” står det snyggt etsat i kromet invid spaken och känslan när de andra portarna i de dubbla Solexförgasarna öppnar är särskilt skön. Och i det här tempot står de öppna för jämnan. För ni förstår, Mark är vår guide och vi ska hänga på för att hitta rätt. Missförstå mig inte, jag älskar att köra bil och allra mest snabbt. Det kom bara som en total överraskning att Lagonda Rapide skulle bli tvungen att visa sin duglighet innan vi ens hunnit bekanta oss med varandra. Men vem klagar?
I början av 1960-talet fanns en given konkurrent i Maserati Quattroporte. De båda var lika varandra, med den stora skillnaden att den italienska bilen hade V8 på 4,1 liter på 256 hästkrafter. Förvisso ligger det nära till hands att utnämna Jaguar MkII 3,8 till konkurrent, inte minst i dag då den absolut skulle kunna hävda sig. Men då, i början av 1960-talet, var Jaguaren inte alls i samma liga. Formen hade passerat bäst före datum och priset låg på ungefär en tredjedel av vad en Lagonda kostade – den var inte exklusiv så det räckte.
Målgruppen var de riktigt rika med ambitioner i livet som värderade hög hastighet paketerat i ett praktiskt skal och då var det inte så många som kunde vara med och konkurrera. Fast att snacka om konkurrenter för en bil som bara kom att tillverkas i 55 exemplar över tre år känns också fel. De som köpte var nog extremt övertygade på sin sak och de som inte köpte avfärdade den i en ögonblinkning.
Den nästan fem meter långa bilen kränger lätt i alla kurvor, men något annat vore otänkbart med tanke på tempot. Men trots belastningarna så behåller bilen lugnet, den behåller sitt spår genom kurvorna plus att den medeltunga styrningen behåller sin skärpa. Lagonda Rapide delar vissa designelement med Aston Martin DB4, framför allt bak, och teknikutbytet har varit ännu större. Bottenplattan med sin tillhörande ramkonstruktion i grova fyrkantsrör är att betrakta som en förlängd Aston Martin. Detta har sedan kryddats med de Dion-upphängd delad bakaxel och individuell framvagn med dubbla tvärställda länkarmar per sida och coilover-stötdämpare. Ovanpå detta en Superleggera-kaross från italienska Touring. Superleggera innebär ett tunt ramverk som grund till karossen, som sedan klätts med aluminium. Dyrt och komplicerat, men det var så han ville ha det, Mr David Brown.
Aluminiumkaross till trots så vägde bilen in på modiga 1 700 kg och det märks att det är mycket vikt att flytta runt kurvorna. Samtidigt har bilen prestanda på sin sida, inte minst på bromssidan där den verkligen var före sin tid med skivor runtom samt tvåkretssystem och servoassistans.
Just det sistnämnda kommer väl till pass när Mark plötsligt bromsar hårt framför och vrider höger in i en parkliknande miljö. Genom att stå på pedalen lyckas vi med samma manöver – sedan tar lugnet över.
Vi stannar för att plåta och när lugnet kommer smygande flyter bilens vackra detaljarbete upp till ytan. Interiören är kort och gott underbar med sin härligt sträckta läderklädsel, mörktonade träpaneler i mängder och rejält med krom. Den tunna men stora ratten, som under körövningen nästan slog i låren, är ett konstverk i sig och de breda kromringarna runt Smith-mätarna ger de annars hyfsat alldagliga (tänk 1960-tal) mätarna ett annorlunda utseende.
Lagonda Rapide är en stor bil som mäter 290 cm mellan axlarna, men trots detta är baksätet näst intill oanvändbart. Visst, det är otroligt snyggt på bild, men benutrymmet är så begränsat att man knappt får plats bakom sig själv. Totalt mäter Rapide in på nästan fem meters totallängd men det mesta kommer aldrig de åkande till nytta. Hela bagageutrymmet ligger bakom bakaxeln i något som måste ha varit ett av den europeiska bilindustrin längsta överhäng. Och hur mycket jag än försöker så kommer jag inte riktigt överens med formen, men smaken är som baken. Fast jag tror att fronten, med sina nästan Ford Edsel-liknande drag, kan ha dragit ner försäljningen rejält. Bara en mamma eller entusiast kan älska den där krabaten. Jag gör det i alla fall inte.
Bättre då att kliva in bakom ratten igen, men direkt märks det att motorn inte går som den ska. Det bluddrar och hoppar, kanske beror det på felinställd blandning – men icke. Efter en hel del trixande och kämpande vänder vi snabbt tillbaka och drar nytta av att ha Aston Martins Works Service i ryggen så att säga.
Så snart vi är tillbaka i Newport Pagnell dyker Gordon Higgs upp. Vi öppnar huven, han lyssnar – sedan försvinner han och dyker upp lika snabbt igen med händerna fulla med tändstift.
– Det här borde lösa problemet.
Sagt och gjort, tio minuter senare är vi på väg igen och det är tydligt att exklusiva Lagonda Rapide är en bil man helst njuter av bakom ratten. I dag råder det ingen brist på stora, starka sportsedaner som kan frakta folk och fä i rasande tempo, men på 1960-talet var det annorlunda. Då var de lätträknade. Som sagt, 55 till antalet.
Artikeln publicerades ursprungligen i Klassiska Bilar 3/2012.
Mer från Klassiska Bilar läser du här!
Lagonda Rapide
Ursprungligt pris (1963): £4 950. Svenskt pris saknas.
Uppskattat pris (2012): Det finns inte mer än 30 bilar kvar. En bil i bra, orenoverat bruksskick runt 700 000 kronor och sedan uppåt.
Motor: Bensin, fyrtakt. Sexcylindrig längdmonterad radmotor, dubbla överliggande kedjedrivna kamaxlar. Dubbla liggande Solex-förgasare 44PH. Borrning/slag 96/92. Cylindervolym 3 995 cm3. Max effekt 236 hk (176 kW) vid 5 000 r/min. Max vridmoment 359 Nm vid 4 000 r/min.
Kraftöverföring: Motorn fram, bakhjulsdrift. 3-växlad automat, vår bil har en 5-växlad manuell från Aston Martin DB5.
Hjul: Plåtfälgar. Däck 7.10 x 15 original, idag 205 R15.
Mått/vikt (cm/kg): Axelavstånd 290, längd 497, bredd 177, höjd 142. Tjänstevikt ca 1 710. Tank 75 liter.
Fartresurser: Acceleration 0-100 km/h 9,5 s. Toppfart 200 km/h.
Bränsleförbrukning: Blandad körning, uppgift saknas.
Kommentera artikel
Teknikens Värld erbjuder möjligheten att kommentera artiklar. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga. Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se