Provkörning av Lamborghini Countach LP 500 S

Vakthundarna på italienska bondgårdar låter sällan tala med sig. Främlingar tas emot med rest ragg, hotfulla skall och rasande ryck i förtöjningskedjan.

Men den här bondgården ligger öde vid vägen. Därför vågar jag svänga in för att vända.

Med spända muskler trycker jag ned kopplingen och brottas med växelspaken. Högerfoten fladdrar till på gasen. Motorn svarar, med djup bas:

"Ramm, rraaammm..."

Effekten är ungefär som om ett UFO slagit ned. Husets ytterdörr rycks upp. En kraftig bonde står i öppningen och runt hörnet kommer besten sättande.

Så fryses scenen. Hunden tvärstannar. Käftarna slår ihop. Svansen slaknar.

Ingen rör sig. Alltihop är som en illustration till ett slangord från provinsen Piemonte:

Countach!

Ordet är svårt att översätta. Det är något italienarna i den nordliga provinsen slänger ur sig i yttersta häpnad, när de ställs inför något oväntat, otroligt och fantastiskt. Till exempel det som står på bondgårdens dammiga gårdsplan:

Lysande röd, fyra meter lång, två meter bred och drygt metern hög. Med en V12-motor morrande som en mordisk varg.

Lamborghini Countach.

Bilens linjer hör mer hemma bland framtidens rymdskepp än i dagens biltrafik. Dess fartresurser också. Vid fullt varv på femmans växel gör den 315 km/h.

Första mötet med en Lamborghini Countach är en slående upplevelse. Vi är två om den, på fabriksgården i Sant'Agata.

Den andre är i femtioårsåldern och talar ett språk från ett land med en mycket stark valuta. Hans bankkonto blir antagligen inte utmärglat av att tömmas på de cirka 800 000 kronor som en Countach kostar i dag. Han är i Sant'Agata för att hämta sin nya bil. Tolv köpare får varje månad uppleva den lyckan.

Countach! Så känns det att trycka in den blanka knapp som sitter i luftintagets framkant på dörren. En fjädrande klick — och dörren lyfter sig majestätiskt till väders med ett tyst väsande från vältrimmade kolvar.

Vilken Countach-känsla att sätta sig i den läderdoftande kupen. Det görs genom en speciell rit: Ryggen vänds mot kupén. Knäna böjs, djupt, tills ändan befinner sig i vadhöjd. Där tar den halvmeterbreda tröskeln emot. Den är klädd med halt skinn och med en lätt benspark åker man rutschkana baklänges ned i sätets formgjutna läderskål. Hög benuppdragning och vridning i vinkel avslutar gymnastikövningen. Bra sitter jag inte. Kroppen måste böjas i krok för att passa stolens rundning och någon möjlighet att justera ryggstödet finns inte. Men utsikten från förarplatsen är fin. Bakom den treekrade ratten breder en stor instrumentpanel ut sig. Hastighetsmätaren slutar vid 220 mph — eller 320 km/h.

Mina ögon befinner sig i benhöjd på mekanikerna utanför. Ett par overallklädda ben släntrar fram och passagerardörren lyfts. Lamborghinis testförare Valentino Balboni ormar sig baklänges ned i sätet.

Vi sitter långt från varandra. Mellan oss, upp till brösthöjd, löper en bred, skinnklädd konsol. Där innanför sitter den kraftiga, femväxlade lådan. Utanför bakväggen till passagerarutrymmet är den fastskruvad vid en av de våldsammaste motorer som i dag driver fram en bil på landsvägarna — Lamborghinis 4,8 liter stora V12:a på 375 hästkrafter. Beteckningen LP 500 S talar om vad som gäller. LP betyder "longitudinale posteriore", längsmonterad bak. S visar att bilen är försedd med skärmbreddare och 500 att den har den nya 4,8-litersmotorn. En Countach är egentligen inget annat än ett extremt skal som byggts runt drivpaketet. Motor och växellåda är tillsammans 1,8 meter långa. Den väldiga maskinen hänger i en ohyggligt komplicerad stålrörsram som tillverkas av Marchesi — samma fabrik som gör Ferraris Formel 1-bilar. Runt ramen handknackas tunn aluminiumplåt.

Skalet är tunt. Det är inte tillrådligt att luta sig tungt mot karossen. Det kan bli märken. Men under sitt veka yttre är Countachen urstark. Det finns ägare som har kraschat i 200 km/h — och oskadda klivit ur vraken efteråt.

"Maximala prestanda över hela linjen." Det var ingenjör Paolo Stanzanis instruktioner när han fick Ferruccio Lamborghinis uppdrag att rita världens snabbaste serietillverkade bil. Den visades första gången 1971 och började tillverkas 1974. Växellåda och motor sitter framför de drivande axlarna till bakhjulen. Viktfördelningen är nära nog neutral. Vid konstruktionen av drivpaketet fick dock ingenjör Stanzani göra en av bilens få kompromisser. Från växellådan går utgående axeln bakåt till slutväxeln genom en tunnel i motorns oljetråg. Det har höjt tyngdpunkten något.

Framhjulen är fästa vid rörramen via racerstötdämpare inuti spiralfjädrar och triangelformade bärarmar. Bak sitter dubbla fjädrar och stötdämpare. Däcken, Pirelli P 7 på 8,5-tums fälgar fram och 12-tums bak, lär vara garanterade att tåla 350 km/h.

En Countach är den mest exklusiva bil som kan köpas i dag. Det tycks den kapitalstinne nye ägaren på fabriksgården plötsligt inse. Han drar sig undan och lutar sig mot en vägg, utmattad. Ansiktet har samma lyckligt illamående uttryck som hos ett barn som ätit alldeles för mycket snask. Valentino Balboni ler år honom:

— Tyvärr kan Countach-ägarna sällan köra sina bilar som de ska köras, säger han.

Men Balboni kan. Han provkör alla Countacher som tillverkas. Det har han gjort i tolv år och än har han inte ledsnat.

— Det är något enastående att köra en Countach, säger han. Ingen annan bil ger samma känsla, varken Jalpa, Miura eller någon Ferrari.

— När du kör på autostradan och hastighetsmätaren går mot 300... det är... Hans engelska räcker inte längre. Resten kommer på skälvande, intensiv italienska:

— MERAVIGLIOSO!!

(Översätts torftigt till "makalöst".) Så tecknar han åt mig att starta:

— Du får strax se själv.

Jag vrider om nyckeln. Mullrandet mellan husväggarna är så mäktigt att alla, även fabrikens mekaniker, stirrar mot ljudet. Jag blir nästan rädd. Bilen låter som den ämnade ta ett språng och skena ut genom fabriksgrindarna. Men den lufsar mjukt igång på sina breda däck.

Vi kör sakta ut på landsvägen mot San Giovanni. Motorn arbetar på lågvarv medan vi väntar på att värmen ska gå upp. I en lång allé är Valentino nöjd med motortemperaturen. Vägen ligger rak och han nickar:

— Prova nu. Gasen i botten från 1 500 r/min på femman så ska du få en upplevelse!

Tolv kolvar, fyra kamaxlar, sex dubbla Weber-förgasare, drev och kedjor bildar en kör som innehåller allt från dovaste bas till gällaste sopran. Tonerna ändras när varvet ökar. Vid 3 500 r/min kommer solo från en mezzosopran när kamdreven börjar vibrera (typiskt för Lamborghinis motorer). Alléns trädkronor bildar ett flimrande tak och jag hickar till när jag tittar till på hastighets-mätaren: 250 km/h. Snabb inbromsning. Valentino skrattar:

— Förstår du nu? Det där ljudet är den mest upphetsande sång en mekaniker kan höra.

Vi stannar och inväntar fotografen som åkt bakom. Han är häpen:

— Det var som om nån LYFTE BORT bilen framför mig, utbrister han.

En duktig förare, som kan hantera de fem kärva växlarna med snärt, kan accelerera från 0-100 km/h på 4,6 sekunder. Stående kilometern går på 24 sekunder.

Valentino låter mig inte slappna av. Vi åker vidare. Det dröjer inte länge förrän jag börjar tappa värsta respekten för Lamborghinis dyrbara vidunder. I låg fart är den nästan tjurig. Den stampar stumt i vägens gropar och styrningen är seg. Men när det går fort kommer racerkonstruktionen till sin rätt. Den stenhårda fjädringen håller bilen på absolut kurs. Hjulen vrids med sparsmakade rattrörelser. Bilen kräver total koncentration. Att färdas i racerfart några decimeter ovanför asfalten är lite ruskigt. Den mörka asfaltytan flimrar, som om det låg vatten på vägen. Små prickar växer skrämmande snabbt upp till alldeles för långsamt körande bilar. De fyra ventilerade skivbromsarna räddar mig mer än en gång från att braka in i medtrafikanter som helt plötsligt befinner sig framför Countachens spjutspetsvassa nos.

Den ska köras rakt fram. Att vända på en smal väg är inget nöje. Vändradien är enorm. De feta framdäcken kan inte vridas särskilt mycket i skärmarna. Kopplingen kräver kraft, växelspaken är inte anpassad för kvinnomuskler. Jag stönar när jag baxar besten runt för att vi ska få bilder ur rätt vinkel. Valentino ser överseende ut. Själv har han sitt sätt att vända en Countach. Han svänger intill vägkanten, lägger om ratten och trampar gasen i botten. Hans vändningar syns som svarta, halvcirkelformade streck i asfalten på många ställen runt Sant'Agata.

— Man kan stå stilla och snurra flera varv ibland om man håller kvar gasen, säger han.

PeO vill ha bilder i stadsmiljö. Att backa runt gathörn med en Countach hänför jag numera till en av bilkörningens svåraste konster.

De första Countacherna hade ett litet periskop riktat bakåt. Numera är det borta och därmed också sikten. Jag låter dörren gå till väders och försöker luta mig ut genom öppningen för att se bakåt. Det går inte. Tröskeln är så bred, att min överkropp inte når ut. Vi löser det på ett sätt som framkallar San Giovanni-bornas munterhet: Valentino öppnar sin dörr, sätter sig på tröskeln och dirigerar. Men på väg tillbaka mot Sant'Agata får jag kompensation. Hastighetsmätaren studsar upp till 200 km/h — en lämplig marschfart. Jag får känslan av att vara på väg in i någonting — okänt och spännande. Det hänger antagligen ihop med bilens linjer som skymtar i utkanten av synfältet. Den breda instrumentpanelen och de kraftigt lutande sidostolparna bildar en triangel genom vars bas vägen rusar in.

Den stora, låga vindrutans övre kant slutar utanför synfältet — det är som att sitta i en glasbubbla. En gång förut har jag upplevt en liknande känsla. Det var på en sciencefiction-film där publiken fick "följa med" genom universum i ett rymdskepp.

Plötsligt smäller det till mot vindrutan. En vattendroppe. En till, och en till, plaskar tungt mot glaset. Valentino blir påtagligt nervös:

— Ta det lugnt nu. Madonna mia . . . bromsa! En Countach vattenplanar mycket lätt. Sakta!

Åskvädret är över oss. Regnet häller ned i strömmar. Bara en sak att göra — långsamt åka tillbaka till fabriken. Gården är tom. Den nye ägaren har åkt med sin svarta Countach. Dörren väser upp i luften för sista gången. I ett fönster ser jag min spegelbild. Ansiktsuttrycket känner jag igen — som ett lyckligt illamående barn som berusat sig med snask.

Lamborghini Countach LP 500 S

Pris

Cirka 800 000 kronor.

Motor

Bensin. 60° V12 av aluminium med sex dubbla Weber 45 och dubbla överliggande kamaxlar. Volym 4 754 cm3. Borrning/slag 85,5/69 mm. Kompression 9,2:1. Max effekt 375 hk vid 7 000 r/min, vridmoment 41,8 kpm (410 Nm) vid 4 500 r/min.

Kraftöverföring

Motorn mittmonterad på längden. Den femväxlade lådan ligger i framkant, mellan passagerarstolarna. Bakhjulsdrift.

Fjädring/hjulställ

Individuell med spiralfjädrar och teleskopstötdämpare. Bak dubbla fjädrar/stötdämpare. Krängningshämmare bak och fram.

Styrning

Kuggstång.

Bromsar

Ventilerade skivor runt om.

Hjul

Fram 205/50 VR 15 Pirelli P7 på 8,5 tums fälgar. Bak 345/35 VR 15 Pirelli P7 på 12 tums fälgar.

Mått/vikt

Längd 4,14 m, bredd 2 m, höjd 1,07 m. Hjulbas 2,45 m. Spårvidd fram 1,492 m, bak 1,606 m. Vikt 1 480 kg. De två bränsletankarna rymmer 60 l vardera.

Prestanda

Toppfart 315 km/h. 0-100 km/h på 4,6 sek, 0-1000 m på 24 sek. (Inofficiella siffror.)