Provkörning av Lamborghini LM002

Hastighetsmätarnålen närmar sig 140 km/h, motorn vrålar lätt kvävt och femman åker i. Inte alltför långt bort svänger vägen i en långdragen höger, men aldrig tidigare har jag närmat mig en kurva med större ovisshet om det ska gå vägen eller inte. Ibland är det extra skönt att vara på en testbana.

Den enorma pjäsen niger till när bromsarna får jobba hårt, det är ändå runt 3 000 kilo som ska saktas ner. Strax därefter vrider jag in i kurvan, de 345 millimeter breda Pirelli Scorpion Zero-däcken kämpar för att behålla greppet när karossen häver sig - understyrningen kommer som ett brev på posten. Själv betraktar jag verkligheten från min uppskjutna placering, med ratten i ett krampaktigt grepp för att hålla kursen. Välkomna till Lamborghini LM002, en blandning mellan stridsvagn och superbil som inte ber om ursäkt för sin existens.

Historien börjar i mitten av 1970-talet när amerikanska armén tagit beslut om att förse sig själva med ett nytt fordon avsett framför allt för persontransport. Modifierade civiltransporter dög inte längre, nu skulle man ta fram ett specifikt militärfordon. På något sätt lyckades Lamborghini, som var på ekonomisk dekis, ta del av upphandlingen och till Genèvesalongen 1977 hade man tagit fram sin utmanare till uppdraget - Cheetah. En bil utan dörrar och tak med 5,9-liters bakmonterad Chrysler-motor och treväxlad automatlåda. Nu låter det väldigt enkelt, men det var det inte riktigt. Bland annat valde Lamborghini att lägga ut konstruktionen på amerikanska Mobility Technology International. Som i sin tur valde att i stort sett kopiera konstruktionen från en annan gammal prototyp för militärt bruk - FMC XR311. Givetvis tog det hus i helvete och det hela slutade i domstol.

För Cheetah-bilen slutade det som det brukar för riktiga skitbilar - de smälls sönder under tester. Väguppträdandet var ett skämt och motorn var långt ifrån dimensionerad för uppgiften. Samtidigt hade American Motors General utvecklad sin HMMWV och i juni 1981 fick företaget kontraktet och Humvee var född.

Hittills har amerikanska armén och flottan köpt drygt 300000 bilar. Man kan ju inte låta bli att fundera på hur affären hade påverkat Lamborghini om de vunnit upphandlingen.

Istället gick de bankrutt. Men trots bak-slaget valde det italienska märkets nya ägare, bröderna Patrick och Jean Claude Mimram, att fortsätta med det fyrhjulsdrivna spåret under 1980. Redan 1981 visades LM001 på Genève-salongen, en produkt som byggde vidare på Cheetah-konceptet - inte helt smart då motorn fortfarande satt på fel ställe. Av LM001 blev inget mer än en prototyp och man kan ju tycka att bröderna Mimram borde hejdat projektet - men icke.

I stället började man om och tur var väl det, annars hade vi aldrig kunnat köra denna magiska maskin. Ett rent papper blev till ett nytt chassi med V12-motor fram, fyrhjulsdrift och aluminiumkaross. Knappast optimal konstruktion för världens arméer, men siktet var inte riktigt ställt åt samma håll längre. Att det alltid finns plats för något ännu värre, ännu större och ännu mer makabert på marknaden färgade brödernas beslut och den produktionsfärdiga LM002 visades på Bryssels bilsalong 1986. Enligt sägnen ska över 800 order ha strömmat in ganska snabbt, många av dem från den förmögna delen av Mellanöstern. Men då bilen var så komplicerad och tidsödande att bygga så kom det slutgiltiga produktionsantalet att stanna på 328 bilar.

Vår bil är en av de 60 sista tillverkade och därmed av specialversionen LM002 Americana. Den gick av produktionsbandet i Sant´Agata Bolognese i juli 1991 och är fortfarande i nära nog nyskick. Större delen av livet har den levt i Monaco, men har nu flyttat till en samling i England.

Att betrakta LM002 som en konventionell bil går aldrig, knappt ens som ett transportmedel. Men som en bilarnas motsvarighet till en grizzlybjörn, det klassar den in som sju dagar i veckan. Så respektingivande är den. Den yxiga formen består i grund och botten av nitade aluminiumpaneler och dörrarna har, precis som hos Hummer, utanpåliggande gångjärn. Motorhuven är en historia i sig med sina luftintag och utsläpp samt förhöjnader, något som man märker alltför väl när man sitter bakom ratten. Detsamma gäller bakpartiet med sitt flaklock och bakhängda reservhjul. Bilen verkar designad med vinkelhake och däri ligger hemligheten till den respektingivande looken. Att alla fyra däcken har den smått absurda dimensionen 345/60 R17 gör även sitt till - rakt framifrån ser bilen lite ut som en kissnödig Bigfoot.

När man öppnar förardörren och kliver in väntar en helt annan verklighet. Här är det, hur märkligt det än låter, ont om plats. Precis som i en Land Rover Defender så känns det som att man sitter ute i dörrfickan och det beror på den sjukt breda transmissionstunneln. Fast visst sitter man bra i de elinställbara stolarna från Recaro, något som för övrigt sitter monterat på alla fyra platserna.

Nästa chock är förarmiljön och bristen på utrymme runt reglagen. Hur man kunnat planera en så stor bil så dåligt är bortom mitt förstånd, men det är dessvärre dagens sanning. Att sätta i startnyckeln och vrida runt kräver att man byter grepp, så trångt är det. Ratten sitter så nära instrumentpanelen att händerna är farligt nära att slå i panelen när man vrider på kringlan. Dessutom sitter blinkersspaken och torkarspaken inte monterade på rattstången utan på panelen - mysigt riktade rakt ner mot förarens knän.

Okej, okej - jag ska sluta hacka. Tänkte bara servera er sanningen om LM002. Att köra den är en konstig upplevelse då den inte alls känns snabb. Du måste långt upp i varvtal för att det ska börja hända något, men det ger ju liksom inget tillbaka trots 450 hästkrafter. Bilens vikt och bristen på vridmoment långt ner i varvtalsregistret ger sammantaget en ganska tråkig upplevelse - accelerationen motsvarar den du finner i en modern normal familjebil idag.

Chassiet med sina dubbla tvärställda länkarmar, spiralfjädring och krängningshämmare ger inte heller någon direkt känsla - men nu ska du få höra något intressant. Lamborghini LM002 handlar inte om något av detta. En LM002 ska inte köpas på några logiska eller smarta bevekelsegrunder. Den ska inte heller betraktas som något normalt. I stället kan vi skratta oss lyckliga över att denna bilvärldens Terminator faktiskt sattes i produktion och därmed berikade motorhistorien. Bry dig inte om att den drar minst tre liter milen - de flesta bilarna står stilla i garagen ändå. Men så fort de kommer ut i trafiken - inte en människa lämnas oberörd. Och det är storslaget.

Teknikens Värld 5/1991

Det byggdes faktiskt en hetare version av LM som kallades 004 - den största av de största. I stället för 5,2-litersmotorn satt en 7-literspjäs under huven som utvecklats under ledning av Giulio Alfieri. Basen i motorn kom från Lamborghinis marina sida och bilen var en slags rullande provbänk för 002-modellen. Och den bilen provkörde Teknikens Värld! Men trots den extra kraften blev upplevelsen knappast imponerande, i alla fall inte vad gällde accelerationen. Komforten på dålig väg var däremot bra och efter lite tillvänjning ansågs bilen riktigt skoj.

Artikeln publicerades ursprungligen i Klassiska Bilar nummer 3/2013.

Mer från Klassiska Bilar läser du här!