Provkörning av Lola GTD T70
Steget från fullt på femman längs Mulsannerakan på Le Mans till tomgångssurr på tvåan genom Trollbäcken centrum är monumentalt. Häng med när vi njuter av en Lola GTD T70 – racersportvagnen för allmän väg.
Patrik Lindgren, en av våra fantastiska fotografer suckar vant: Det blir precis som vanligt, han kommer inte att vilja kliva ur bilen.
Patrik är alltså även en utmärkt människokännare och han känner igen beteendet – likt ett barn som vägrar lämna lekplatsen trots att middagen är klar där hemma, sitter jag stenhårt förankrad med händerna på ratten trots att körningen är över. Så sent som förra våren när jag fick köra en äkta Lola T70 (Teknikens Värld nr 10/2011) hände samma sak. Och nu, inför ögonen på bilens ägare Lasse Johansson från Tyresö, ser Patrik samma beteende när jag kör replikan – Lola GTD T70. Vad ska jag säga? Jag är torsk!
Racersportvagnar är min grej, helst ska de vara från sent 1960-tal med motorn i mitten och med tillräcklig utstrålning för att få Trollbäcken centrum att stanna till. Och det är precis vad som händer och jag klandrar ingen.
Lola T70 Mk3B är en av de där riktigt stora sportvagnslegenderna. Tillsammans med Porsche 908 och 917, Ferrari 512 och Ford GT40 slogs den om de stora segrarna på de fantastiska banorna i slutet av 1960-talet. Klädd i kurvig plastkaross och med en sex liters V8-motor från Chevrolet mitt i bilen satte den såväl entusiasternas som förarnas hjärtan i brand. Gammal som ung drömde om att sitta bakom den där ratten. Och trots att det gått drygt 40 år sedan modellen hade sin storhetstid så betraktas Lola T70 fortfarande som en av de vackraste racersportvagnarna genom alla tider – kanske det yttersta beviset på att det finns rättvisa och god smak i världen!
Suget efter en T70 blev under 1980-talet tillräckligt stort för att det brittiska företaget GT Developments Limited skulle börja bygga en replika. GTD som företaget ofta kallades hade redan en Ford GT40-replika på menyn och GTD T70 byggdes efter samma mall. Ramverk i fyrkantsprofil, framvagn med dubbla tvärställda triangellänkar och bakvagn med två längsgående och två tvärställda länkarmar per sida. Hyfsat simpelt och ovanpå allt detta den både brutala och vackra plastkarossen.
Att gå ett varv runt Lasses bil ger dubbla signaler. Det är ingen riktig Lola T70, men det är ändå riktigt nära. Okej, 17-tumshjulen är fel men Lasse erkänner att det lutar åt 15-tummare och däck med betydligt högre däcksida. Han är en man som kan sina detaljer och det gillar jag. En annan sak som verkligen faller i smaken är den lätt patinerade looken som bilen förmedlar. Karossen är olackerad, den gula färgen är gelcoaten i plasten och finishen på den snart 20 år gamla gjutningen är imponerande. Begagnade replikor brukar åldras tämligen snabbt, men i det här fallet har det skett i maklig takt och på rätt sätt.
Samma känsla håller i sig när jag glider iväg från Trollbäcken centrum med Lola GTD T70. Kopplingen är medelhård att hantera och sinther-lamellen kräver lite högre varvtal för att inte hela skapelsen ska rycka och hoppa vid start från stillastående.
Vi tar vänster ut på Tyresövägen, ligger i makligt tempo efter en lastbil men med totalhöjd på drygt en meter så känns hastigheten så otroligt påtaglig. I en racerbil på en racerbana tittar man alltid långt framåt, men i samma bil på allmän väg breddas spektrat. 50 km/h känns som betydligt mer vilket ändå måste vara ett gott betyg. Man behöver inte vrida det sista ur Lola GTD T70 för att körningen ska bli intressant, snarare tvärtom. Och vart man än kör så betraktas den gula skapelsen snudd på som ett rymdskepp. Alla, och då menar jag verkligen alla, vrider huvudet ur led för att följa bilen med blicken.
Mitt i denna gula smällkaramell kan jag konstatera följande: Kraften i den ungefär 331 kubiktum eller 5,4 liter stora V8-motorn från Chevrolet är det inget fel på. Från mellanregistret och uppåt märks en härligt lätt, kortslagig karaktär – några stora svängmassor är det inte tal om.
Racerbilens explosivitet är bytt mot en flackare vridmomentskurva och toppeffekten 472 hästkrafter levereras vid 6 400 r/min. Accelerationen är beroendeframkallande, både från stillastående och i mellanregistret men någon riktig spets är det inte tal om. Snarare ett konstant kraftflöde. Och det känns faktiskt som en Lola T70. Förvisso sitter jag lite för högt i den stoppade stolen och förvisso skulle jag vilja ha ännu vassare växellänkage, men nu måste vi ta ett par steg tillbaka. Det här handlar om en replika, byggd 1995. Och den jämför jag med en nyrenoverad originalbil.
Dessutom hade racerbilen varit rena pinan på allmän väg i låga hastigheter, inte minst med de stirriga racingdäcken som kräver både temperatur och belastning i kurvorna för att verkligen fungera. Men den platta gången, styrningens reaktioner och tyngd samt den helhet som Lola GTD T70 levererar känns igen från originalet – och det imponerar. Markfrigången är långt högre än förlagans, första farthindret skulle bli oöverstigligt för racerbilen – höjden behövs helt enkelt.
Vi glider genom bostadsområdena på ettan och tvåan och det märks att det krävs en lätt skadad individ bakom ratten för att verkligen njuta av den här skapelsen. Värmen från den frontmonterade kylaren letar sig gärna in i kupén samtidigt som ventilationsmöjligheterna är av det mer sparsamma slaget. Karossen är bred, bakåtsikten… begränsad och inredningens ergonomi klart eftersatt. Och då är jag snäll. Men jag vill vänja mig och jag gör det. Blinkersreglaget sitter helt dolt, men jag lär mig att hitta dit. Bränslepumpen ska slås på liksom lyset och backspärren måste petas åt sidan för backen och den måste petas tillbaka för att man ska kunna lägga i ettan. Man måste ställa sig i den fast monterade stolen och åla sig ner på plats och sedan vrida ryggen ur led för att få på bältena. Och trots mina extremt strömlinjeformade racepjucks så slår rattaxeln i foten när jag vrider på kringlan. Packningen som jag skulle behöva ha med mig på resan till Le Mans får nog ligga i en annan bil, i alla fall om någon ska kunna åka med på passagerarsidan. Men jag vänjer mig. För känslan är obetalbar.
Att sitta bakom ratten och sikta mot omvärlden med de två uppskjutande främre hjulhusen, att titta bakåt genom den extremt lilla rutan och se ut över motorn och bakpartiet eller för den delen att öppna dörren snett framåt/uppåt för lite extra luft – allt detta är i min värld 100-procentigt.
Det här är racersportvagn när det var som allra bäst. Om det sedan upplevs längs vägarna kring Trollbäcken centrum i en välbyggd replika med snart 20 år på nacken – må så vara. Det är i alla fall så bra att jag inte vill kliva ur.
Artikeln publicerades ursprungligen i Klassiska Bilar 1/2012.
Mer från Klassiska Bilar läser du här!
Lola GTD T70
Ursprungligt pris (1992): cirka 300 000 kronor för en byggsats.
Pris (2012): Från 550 000 kronor för svenskregistrerad bil.
Motor: Bensin, fyrtakt. Åttacylindrig längsmonterad V-motor, enkel centralt monterad kamaxel och stötstänger, 2 ventiler per cylinder. Borrning/slag 102,0/82,6. Cylindervolym 5 435 cm3. Max effekt 472 hk (347 kW) vid 6 400 r/min. Max vridmoment 492 Nm vid 3 200 r/min.
Kraftöverföring: Mittmotor, bakhjulsdrift. 5-växlad manuell.
Hjul: Aluminiumfälgar. Däck 235/45 R17 fram, 315/35 R17 bak.
Mått/vikt (cm/kg): Axelavstånd 242, längd 420, bredd 182 höjd 96. Tjänstevikt 1 220. Tank 55 liter delat på två tankar.
Fartresurser: Acceleration 0–100 km/h 5,8 s. Toppfart 265 km/h. Uppgifterna gäller bilen som provkördes i Teknikens Värld 16/1992 (effekt 260 hk).
Bränsleförbrukning: Uppg. saknas.
Så tyckte vi då – Teknikens Värld 16/1992
För snart 30 år sedan provkörde Teknikens Världs Staffan Borglund den då helt nybyggda Lola GTD T70 i södra England – en upplevelse som verkar ha gått utanpå det vanliga biltestandet. Närvarokänslan var ytterst påtaglig, liksom den trånga kupén och bilens bredd på de smala brittiska landsvägarna. Kvaliteten på karossen lämnade mycket i övrigt att önska och plastlukten var kväljande. Men varken fartresurserna eller ljudet var det något fel på: ”När varvräknarnålen passerar 4 000 r/min spricker det dova avgasljudet ut i ett bröl som får huden att knottra sig och vagnen accelererar brutalt upp till 260 km/h.”
Kommentera artikel
Teknikens Värld erbjuder möjligheten att kommentera artiklar. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga. Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se