Provkörning av Mazda Luce R130 Coupé

När Mazda introducerade sin Cosmo Sport 1967 blev det stora rubriker. Wankel-motor i en bil med tydligt sportanslag och karossdrag från såväl Lotus som Ferrari. Framtid, lyx och nytänkande gav Mazda precis det genomslag man behövde. När Mazda introducerade sin Wankelmotoriserade Luce R130 Coupé, först som prototypen RX-87 Touring Coupé 1967 i Tokyo och sedan som produktionsfärdig bil 1969, blev det… ljummare reaktioner.

I samband med att vi nyligen gjorde provkörningen av denna härliga vita coupé frågade jag runt på redaktionen om någon visste vad det här var för bil. Folk började skruva på sig. Plötslig minnesförlust eller för kort betänketid kan vara skälet – eller bara något så enkelt att Mazda Luce R130 Coupé aldrig riktigt nått ut som modell. Jag menar, det krävs en hyfsat tränad motorman för att slå hela Klassiska Bilars och Teknikens Världs samlade redaktion på fingrarna när det gäller bilar.

Men nu står den här, vit och grann, strax utanför London i England. En av de 967 tillverkade 1969-1972. Knappast en typisk japansk produkt av sin tid, det står klart redan vid en första anblick. Formen är signerad Bertone men linjerna är som ett enda potpurri av alla möjliga modeller, men det roliga är att de flesta inte ens hade premiärvisats när Mazda Luce såg dagens ljus. Vi utvecklar: Sedd snett framifrån så bär karossidan tydliga drag av Opel Manta som skulle introduceras 1970. Snett bakifrån märks drag av såväl Chevrolet Corvair som Peugeot 504 Coupé (1969-1983) och i fronten kan man skönja både lite Glas och Fiat Dino. Designen är lättsmält med sin luftiga coupé-överbyggnad och bilen är snygg – i mina ögon. Samtidigt är den långt ifrån allt annat som Mazda producerade vid tiden och intentionen med bilen andas försöksverksamhet lång väg. Tolka inte detta negativt, för det är det inte.

Men det tydliga avsticket för att försöka bygga en europeisk Mazda i form av en lyxig coupé utan B-stolpe föll inte väl ut, vilket antalet tillverkade skvallrar alltför väl om. Detta är synd, riktigt synd då modellen hade potential och är full av överraskningar. Till dags datum är detta Mazdas enda framhjulsdrivna modell med Wankel-motor. Under huven sitter den tvåskiviga 13A-motorn längsmonterad med en cylindervolym på 1 310 kubikcentimeter. Den ska enligt uppgift ge 126 hästkrafter vid toppiga 6 000 r/min samt 172 Nm vid 3 500 r/min. Vad den definitivt ger är samma motorplacering framför framaxeln som Audi och deras quattro-produkter med längsmonterad motor. Den enda fördelen i fallet Mazda Luce är att den tvåskiviga motorn är förhållandevis kort och därmed inte sticker så långt framför framaxeln.

Motorkaraktären är jämn och fin – Wankelteknikens signum. Just därför känns både maskinen och bilen modernare än vad de är. De där trekantiga stora platta kolvarna ger en både flexibel och mjuk motorkaraktär och det enda som röjer Mazda Luces korrekta ålder är den fyrväxlade lådan med sina långa och sladdriga slag. När Mazda ändå gick all-in för att bygga R130 Coupé hade de kunnat satsa på den femväxlade lådan, som hade introducerats i Cosmo Sport redan 1968. Fast det är lätt att vara efterklok.

Upplevelsen ute på vägen skvallrar om en skön vardagsbil med lyxig inramning. Framvagnen med sina dubbla tvärställda länkarmar, stötdämpare och torsionsfjädring samt bakvagnen med konventionella fjäderben, bakåtriktade länkarmar och en halvstel axel ger bilen ett bra uppträdande. Inte sportigt, men ändå tryggt och värdigt. Styrningen är lätt och känslan på just det här exemplaret skulle definitivt gynnas av både nya bussningar och nya däck. Styrväxelns utväxling ger många varv mellan stoppen och därför blir körningen lite mer tillbakalutad än kurv-aktiv, samtidigt som motorn ändå lockar till att vässa på. Dessvärre gör inte bränsleförbrukningen det, men något annat var inte att vänta. Soppatörsten har följt rotationsmotorn sedan dag 1 likt ett mörkt moln.

Under vår dag tillsammans blir det både småvägar och motorväg och trots att bilen har sina brister, så har den ännu fler förtjänster. Bara det faktum att den faktiskt var en designmässig föregångare smäller högt i mina ögon. Sedan har vi det här med alla detaljerna. Mazda siktade högt när Luce lanserades och vår bil är utrustad med det mesta man hittar även i dagens bilar. Särskilt imponerande är att ratten är ställbar i såväl längd som höjd – något som den japanska bilindustrin i övrigt haft svårt att nappa på. Körställningen är riktigt bra och den till utseendet enkla stolen ger mycket bra komfort mycket tack vare ett svankstöd värt namnet.

Runt-om-sikten är klockren då man som förare och passagerare befinner sig i ett glashus. Elektriska fönsterhissar runt om med reglage för alla fyra på förardörren plus reglage ute vid sidorutorna var hett 1969. Detsamma gäller den standardmonterade luftkonditioneringen som än i dag ger effektiv kupékylning. En annan intressant detalj som andas mer 1990-tal än 1960-tal är skidluckan i baksätets ryggstöd som sitter dold bakom armstödet.

Börjar du som jag bli sugen på en Mazda Luce? Det skulle kunna betraktas som ett sundhetstecken, problemet är bara att tillgången är begränsad. Av de 967 bilarna som byggdes borde inte särskilt många vara kvar – den berömda rostormen gick hårt åt japanskt stål från sent 1960-tal. Några höga samlarvärden har R130 aldrig genererat heller, vilket knappast hjälpt artens överlevnad. I dag finns en liten men entusiastisk ägarskara världen över som på bästa sätt försöker få kontakt med varandra över internet. Givetvis finns det en hel del bilar i Japan och några på amerikanska västkusten, ytterligare tre bilar i Australien och sedan verkar det vara en Mazda-samlare i Tyskland som sitter på minst en bil – bland 50 ytterligare Wankel-bilar.

Som ni förstår blir det varken busenkelt att köpa en eller att underhålla den med delar. Men något säger mig att ägandeskapet skulle bli njutbart ändå. Bara tanken på alla bilnördar som skulle skruva på sig i okunskap inför Mazda Luce R130 Coupé roar extremt mycket.