Provkörning av Nissan 350 Z

Basfakta

Motor 

6-cyl längsmonterad V-motor, 2 överliggande kamaxlar per cylinderrad, 4 ventiler/cylinder. Kompression 10,3 Borrning/slag 96/81 mm, 3498 cm3. Max effekt 280 hk (206 kW) vid 6200 r/min, max vridmoment 363 Nm vid 4800 r/min.

Kraftöverföring

Bakhjulsdrift. 6-växlad manuell låda. Aktivt 

antisladdsystem (ESP). 

Fjädring/hjulställ

Skruvfjädring, multilänk och krängningshämmare fram och bak. 

Styrning 

Kuggstång, servo. 

Bromsar 

Ventilerade skivor fram och bak. Låsningsfritt system.

Hjul/däck 

Fälg 8 tum, däck 225/45 R18 fram, 245/45 R18 bak.

Mått & vikt (cm/kg)

Axelavstånd 265, längd 431, bredd 182, höjd 132, spårvidd fram/bak 154/154. Tjänstevikt ca 1545. Tank 80 liter.

Fartresurser

Toppfart 250 km/h. Acceleration 0-100 km/h 5,9 s.

Bränsleförbrukning

EU-norm blandad körning ej fastställd.

Råämne

Byggbitarna är på plats för en given succé. Nya Nissan 350 Z har design, kraft och ett mytiskt namn. Men hur är det med själen?

Det finns ingen ände på hur många absolut fasansfulla modeller Nissan framställt genom åren. Där marknadsfolk, tekniker och formgivare trott sig finna ideala skärningspunkter mellan sportighet och allmännytta har storheter som Datsun 610, B210 och 310 varit de svavelosande resultaten.

Men somligt har varit bull's eye!

Datsun 240 Z är naturligtvis den bil som först kommer på tal. Den lanserades med blygsam inramning i USA hösten 1969 och blev en klassiker under sin livstid. Den sålde stort och välte upp och ned på föreställningen att Nissan (då Datsun) enbart var en tillverkare av kapsylbilar. Här kom något som osade sexighet, med en rak sexa på 150 hk, en skarp kaross och massor av vinyl och runda mätare. Allt till ett pris som låg betydligt under konkurrenternas. Glansen smittade av sig till efterföljarna 260 och 280, men andelen plysch, glitter och valkar var, på känt Elvis-manér, i stadigt stigande.

Det skulle dröja till 1989 innan arvet från Z upprättades. Det skedde med sumo-vagnen 300 ZX med dubbelturbo och en kaross mitt i prick i början av 1990-talet. Den har en god chans att betitlas milstolpe och så småningom klassiker.

Vilket leder oss fram till nu. Behovet av vitaminer i koncernen är påtagligt, speciellt då det uppstått ett sju år långt vakuum efter 300 ZX.

Fast den här gången skulle inte bara märkets sportbil vara något extra i modellkatalogen. Den skulle - för att använda reklammakarnas uttryckssätt - i koncentrat förkroppsliga det nya Nissan. Ett Nissan i stark formmässig förändring dikterad av medarbetarna i Europa och USA. Ett statement: en helt ny "Z". Helst med samma sprängkraft som originalet.

Det är därför vi nu befinner oss i Faller-Tyskland, i den fullskaliga verkligheten av modelljärnvägens landskap; med ordning och reda, bondens plogar parkerade på rad och varje ytterdörr nymålad. Det är platt, rent och lite småtrist och man är beredd att tillstå att Nissan har lyckats med sitt jobb.

Vägen ormar sig ut ur diaramat, ner genom en spännande kanjon, strax utanför Nürnberg. Med små borgar limmade på klippkanterna. Asfalten är slät och då och då tillåts en frisk urvarvning av den 280 hästkrafter starka V6:an.

Vi kan börja där. Med ljudet. Marknadsfolket berättar ingående hur en speciell arbetsgrupp har analyserat all världens sportbilar och därefter stämt ljudkvaliteten på 350 Z med avgas, insug och luftrenare. Motorn låter gott, men instängt. Sången tillåts inte ta plats och öronen spetsas först när man står rakt bakom bilen, aningen nedböjd.

Nissan har valt exakt samma "tuning" för såväl den amerikanska som europeiska marknaden. Med andra ord en tydlig kompromiss.

De odesignade oljuden är desto mer irriterande. Däckbuller, trots fina vägar, samt en malande högfrekvent ton i transmissionen på mitt-i-mellan-gas. Möjligen ett fel på just denna provbil, där ettan låter allmänt plågad vid acceleration.

I rörelse är 350 Z en muskelkaramell att titta på. Stubbig akter, lång huv och rejält svullna hjulhus. Inget i linjerna är hämtat från den första formstudien, smäckra "Z-Concept" från 1999. För mycket retro tyckte man och gick på en brutalare linje, en mental formutveckling av 300 ZX.

Rätt eller fel? Ingen undgår nya Z (jodå, man har lyckat registrera bokstaven som varumärke). Rakt bakifrån är formen besvärlig med spoiler och allt, resten är klassiska proportioner, en starkt markerad taklinje, vassa diagonaler insprängt och uppenbart trendiga detaljer. Dörrhandtagen är inga lätta pjäser att ta in. Idén var tydligare i prototypen där övre delen av karossidan gjorts markerat konkav och handtaget bildade en liten spänstig båge, som en liten blankpolerad bro. Riktigt så vågad blev inte produktionsbilen, men blaffhandtagen blev kvar, pyntade med små irriterande fyrkanter - är något av Renaults inmutade signum för "elegans". På de inre dörrhandtagen, på fälgarna och på lådan mellan bakre hjulhusen syns också dessa små sockerbitar. De ger ett drag av pynt som inte passar det råa grundanslaget.

Och visst ser vi formgivarens blink, blink med linjerna kring bakljusets innerkanter. Tydliga zäta. 

Detaljsnacket antyder att 350 Z är farligt nära överdesign i vissa detaljer. Men den klarar sig tack vare en driven och väl genomförd grundform.

350 Z är sexväxlad och bakhjulsdriven, med en kardanstång i kolfiberförstärkt plast. En viktsparande idé från racingvärlden och en outsägligt tuff sak att föra fram i bilsnackarsammanhang.

Där kan man också uppehålla sig vid de två golfbagarna, som trots den stora lådan mellan bakre hjulhusen lätt slinker på plats, bara man följer anvisningarna noga.

Den stora bakluckan öppnar generöst på ett sätt som man inte förknippar med en sportbil. Bakom stolarna finns fack för förvaring av tandborste och kartböcker. Navigationssystem finns ännu inte framtaget för modellen.

Förarstolen är inte måttad efter oss överlånga och ryggfeta. Dynan är för kort och ryggstödet för smalt. Men snyggt är det, i hålat läder, med läckra sömmar och skulpturala former. Passagerarstolen är bredare än förarstolen och bekvämare. Huvudutrymmet är helt okej, men vindrutans överkant skymmer sikten, dock inte lika mycket som i Audi TT.

Ratten går att justera upp och ner och här uppenbarar sig en Subaru XT-finess: instrumenthuset följer med! Toppen. Synd att man glömde att en ratt också bör vara ställbar i längsled. 

Och varför lanseras inte justerbara pedalställ? Det vore klockrent i den typen av bil.

Men, berätta någon gång hur den är att köra!

Behaglig. I softa situationer som vilken slökörare som helst. Bortsett från en lite tung styrning och små glasytor. Med hästkrafterna aktiverade skjuter 350 Z fart ordentligt och den kortslagiga lådan är precis och snygg i sitt uppträdande. Men motorn behöver varv, helst över fyra tusen för att den där riktiga nerven ska närvara. Om ens då. Jag vill inte sätta mig på höga hästar, och med risk för att dra en klyscha ur byrålådan, men 350 Z är lite väl japansk. Så där svalt kontrollerad, kompetent, men också avståndstagande. Var är passionen?

Kanske bedrar man sig på hur propert den går och beter sig. Inget hissande eller dippande vid acceleration eller bromsning (bromsarna kommer för övrigt från Brembo och biter formidabelt).

Bilen löper platt genom kurvorna, med en tydlig, lite tung vägkontakt genom läderratten - och, ja, det går att "burna" med antispinnsystemet urkopplat. 

Fjädringen är fast och vid halvsnabb körning är balansen helt neutral. ljudnivån är sådan att det går att samtala civiliserat i farter över 200 km/h.

Kanske behövs en koncentrerad 300-milstrip som avrundas med en omgång hetsiga varv på avlyst racerbana för att finna den där själen som signaleras så tydligt i karossens dramatiska form?

Den korta turen i Tyskland antyder att Nissan dissekerat Audi TT både en och två gånger och gjort en egen variant; snälltrevlig, ordentligt snabb, oantastlig, men blodfattig. 

Upplägget med ärlig teknik är sympatiskt, utan fyrhjulsdrift, variabla insug, överladdning, sekventiella lådor, aktiv fjädring och annat som främst motorjournalister tror är nödvändigt.

En bil som fungerar utmärkt för den som förmår slanta 400000 kronor. Ett kallhamrat smycke för garageuppfarten, en fast och skapligt bekväm långfarare, en utflyktsåkare, ett samtalsämne, en glidare, posörvagn - och en sportbil. Just därför är Nissan 350 Z en given succé, särskilt i USA. I Sverige hoppas Nissan kunna sälja 50 bilar i första omgången, med start i höst. Det låter inte som någon betungande uppgift.

När jag backar upp mot väggen (ljudet studsar precis lagom snärtigt tillbaka in i kupén) och slår av tändningen är det ändå med en önskan om mera sumo. Eller åt andra hållet, en lättare, peppigare stil.

Men en äkta "Z" är det. 

För precis som 240 Z med sina klena 14-tummare med pressade navskapslar och 300 ZX med pillvänliga turboaggregat är nykomlingen en bil som eftermarknaden kommer att omfamna hårt, ett riktigt gott råämne. Med rätt fälgar, vassare motor och ett öppnare spjäll kommer själen garanterat att pressas upp till ytan.