Provkörning av Opel Speedster

Basfakta

MOTOR

Tvärmonterad 4 cyl rak aluminiummotor med 2 överliggande kamaxlar och 4 ventiler per cylinder. Kompression 10,0. Borrning/slag 86/94,6 mm, volym 2 198 cm3. Max effekt 147 hk (108 kW) vid 5 800 r/min. Max vridmoment 203 Nm vid 4 000 r/min.

KRAFTÖVERFÖRING 

Mittmotor, bakhjulsdrift.

5-växlad.

FJÄDRING/HJULSTÄLL

Skruvfjädring. Triangellänkar och tvärlänkar fram och bak.

STYRNING 

Kuggstång utan servo. 2,8 rattvarv.

BROMSAR 

Ventilerade skivbromsar, låsningsfritt system.

HJUL/DÄCK

Fälgbredd fram/bak 5,5/7,5 tum. Däck fram 175/55 R17, bak 225/45 R17.

MÅTT/VIKT (cm/kg)

Axelavstånd 233, längd 379, bredd 171, höjd 111, spårvidd fram/bak 145/149. Tjänstevikt ca 950. Tanken rymmer 40 liter.

PRESTANDA (fabriksuppgift)

Toppfart 220 km/h. Acceleration 0-100 km/h 5,9 s. Förbrukning blandad körning 0,82 l/mil.

Slår alla rekord

Opel chockar publiken: roligare kan man inte ha vid en ratt.

Modern bildesign lägger allt större vikt vid att det skall vara lätt att komma i och ur fordonet. I den grenen är Opel Speedster onekligen född till förlorare och jag förstår inte hur tjejer som aldrig legat i lumpen och övat ålning medelst hasning ska kunna ta sig ned i den här sittbrunnen.

Det finns bara en sak som är värre med Speedster än att kliva i den. Det är att kliva ur. 

Dels kan man inte. Dels vill man inte. Roligare vid ratten är helt enkelt svårt att ha.

Opel Speedster består av ett aluminiumkar med en kraftig längsgående balk på vardera sidan och ett hjul i varje hörn. Motorn sitter på tvären mellan sittbrunnen och bakaxeln och allra längst bak finns ett litet bagageutrymme. Motorhuv och bagagelucka är en och samma.

Även i nosen finns en lucka, under den finns kylaren, batteriet, några servicepunkter samt en tub med skumspray som ersätter reservhjulet - här har det mer än något annat gällt att spara vikt.

I mitten sitter du och jag i varsin hård men rättvis sportstol. Passagarens går inte att rubba i någon riktning, däremot finns en flyttbar fotplatta. Förarstolen kan åka fram en bit. 

Speedster har trepunktsbälten och krockkudde i ratten. Skulle bilen hamna med hjulen i vädret skyddas vi av en så kallad targabåge, detta är alltså ingen roadster i ordets klassiska mening. Det finns sidorutor, men de måste vevas för hand.

Aluminiumprofilerna ligger frikostigt blottade. Det är meningen att man ska känna sig som i en formelracer. All lyx är bannlyst, det finns varken luftkonditionering eller handskfack. Solskydd kan motvilligt levereras mot extra kostnad, men det är uppenbart att det är något bilens formgivare i högsta grad beklagar.

De vill i stället rekommendera mösskärm och mörka glasögon.

Det har inte precis varit något slöseri med ljudisolerande material. I Opel Speedster har man nära till mekaniken och bara besättningen har rejäla röstresurser kan man ha roliga gissningstävlingar om varifrån det där klonket eller där där pipet eller det där gnället kom. Växelöverföringen är till exempel ljudlig, metall mot metall.

I den här extrema typen av bil förstärker ljudsensationerna känslan av att åka racer och det behöver absolut inte vara fel. Men allt är inte lika vackert att lyssna till: skräll i dörrar och skrän från bromsar är förhoppningsvis sådant gnissel i maskineriet som kan trimmas bort i produktionen. Provkörningen skedde med prototyper.

Motorn sitter alldeles bakom ryggen på de åkande och därifrån hörs den naturligtvis ganska ordentligt. Den låter inte särskilt vasst och är det egentligen inte heller. Det är en 2,2 liters lättmetallfyra som härstammar från Pontiac och ger måttliga 147 hästkrafter av så kallad brukskaraktär med tonvikt snarare på segdragning än på spänst.

I alla fall räcker den bra för att sätta fart på det lilla fordonet, som mäter knappt fyra meter och väger 870 kg utan förare. Accelerationen 0-100 km/h utlovas till 5,9 sekunder, kvickare än många sport- och GT-bilar med betydligt mer avancerade motorer. Och det är lätt att utnyttja resurserna: kopplingen är hur snäll som helst, drivhjulen biter i asfalten utan hjälp av några differentialtrollerier och växlarna hoppar nästan i av sig själv. 

Speedster är egentligen ingen Opel-konstruktion utan är baserad på en modell vid namn Elise från tidigare General Motors-ägda Lotus. Bilen byggs också hos Lotus i engelska Hethel, där totalt 9 000 exemplar kommer att framställas under en treårsperiod.

Man har i princip behållit chassit men byggt en helt ny kaross av kompositmaterial. Nittio procent av delarna kommer från Opel. Utan att poängsätta skönhetsvärdet kan man lugnt konstatera att formen är uppseendeväckande med de extremt breda vassa flyglarna och det originella bakpartiet med de två avgaspiporna i två plan och ett fyrverkeri av lampor.

Inuti är det alltså naken lättmetall som gäller. Den minst sagt sparsmakade instrumenteringen går nätt och jämnt att läsa av när solen skiner på instrumentpanelen. Startmotorn aktiveras med en knapp, ett mode som snabbt sprider sig i sportbilsvärlden.

Standardutrustningen ligger nära nollpunkten men där ingår i alla fall en sufflett som fästs mellan vindruteram och targabåge. Som extra utrustning finns en hard top eller snarare en platta som fästs på samma sätt. Att åka Speeds-ter under tak, må det vara av textil eller plast, är hur som helst inget att rekommendera. Det är bullrigt och framför allt kvavt och man saknar verkligen luftkonditionering (den ventilation som finns är tydligt underdimensionerad).

Med himlen som tak sitter man gans-ka bra skyddad mot väder och vind, jag körde mer än 40 mil i skjortärmarna utan andra skadeverkningar än att frisyren blev ramponerad. Det var det värt.

Speedster är byggd mer eller mindre som en formelracer. Även om bilen förefaller spartansk har den framför allt mer säkerhetsutrustning än Lotus Elise, till exempel krockkudde och servobromsar med ABS (balansen vid hård bromsning är förresten ett av de verkliga glädjeämnena). Speedster har större krockzoner än Elise och något annorlunda inredning, resultatet är också högre vikt.

Opels strävan har också varit att kör-egenskaperna inte ska vara fullt så giftiga som hos Elise. Därför har man laborerat med däckstorlekarna. Speedster har 17-tumshjul både fram och bak, men fälgarna bak är hela två tum bredare. Och det är nästan chockerande stor skillnad på däckdimensionerna fram och bak. Däcken (Bridgestone Potenza) är för övrigt speciellt utvecklade för just Speedster.

Det är ungefär samma metod som användes för att få fason på vägegenskaperna hos den beryktade citybilen Smart, alla paralleller i övrigt kan vi lämna därhän. Jag kan inte uttala mig om hur Lotus Elise uppför sig vid hård körning, men Speedster är i alla fall from som ett lamm, milt understyrd när den pressas i kurvor, möjligen något orolig i framvagnen eftersom denna är så lätt.

Bakvagnen däremot är åtminstone i torrt väglag i det närmaste orubblig. Alla mina tappra försök att "tvinga ut häcken" belönades inte ens med ett gnäll från däcken, än mindre med en svansviftning. Vilken balans!

Nöjet understryks av den mycket direkta och känsliga men ändå väl dämpade styrningen. Till och med sportbilar brukar ha styrservo i dag, men när framvagnen är så här lätt behövs ingen hjälp.

Fjädringskomforten är riktigt bra när man väl fått upp tempot på bra vägar. Men när vi kryper genom städerna blir gången stötig, jag kommer på mig själv med att försöka kryssa mellan gruskornen på vägen och varenda vägskarv både hörs och känns. Sittställningen är egentligen inte så tokig och ryggen mår prima i de hårda och skålade racingstolarna, men benutrymmet är alldeles för dåligt för mina 182 cm.

För tio år sedan fanns en enda bilmodell i kategorin överkomliga roadsters, Mazda MX5. Om vi med överkomligt menar runt 300 000 kronor finns det i dag ett helt knippe bilar att välja mellan: Alfa Spider, Audi TT, BMW Z3, Fiat Barchetta, Honda S2000, MGF och Toyota MR2 till exempel. Konstruktivt påminner Opel Speedster mest om Toyota MR2 men till karaktären har den mer släktskap med den vilda Honda S2000.

Mest av allt för den tankarna till Renault Spider, som redan tillhör historien. Spider var också en tvåsitsig racer som tillverkades i en serie begränsad till 5 000 exemplar. För Speedster finns kapacitet att göra 3 000 exemplar om året, vilket kommer att ske i tre år. Sedan är det antagligen dags för något nytt.

Bilar som BMW Z3 och Audi TT känns nästan som gungande jänkare i jämförelse med Speeedster, som utan tvivel är den mest primitiva och opraktiska i hela gänget. Å andra sidan är det ingen som når Speedsters nivå när det gäller renodlat rattfrosseri. Sällan har asfalten smakat så gott som under den här provkörningen.

Men när någon kommer fram och frågar vad du har för bil känns det väl roligare att svara Alfa Romeo, Lotus eller BMW i stället för - av alla fabrikat - Opel. Nu är detta förstås hela idén med Speedster - att sprida lite glans av sportighet och ungdom över detta det kanske mossigaste av märken. Och bråttom måste det ha varit eftersom man inte ens gav sig tid att konstruera en egen bil utan valde att modifiera en existerande modell från en annan tillverkare (General Motors har för övrigt inte längre några ägarintressen i Lotus).

Det är lätt att förstå motivet, samtidigt som bilen känns så oerhört avlägsen från Omega, Astra och så vidare att man undrar vilka kunder som egentligen ska uppskatta den här kopplingen. Hur som helst: vare sig Speedster har uppstått av smartness eller bara dåligt omdöme är den ett fenomen som värmer hjärtat hos varje bilentusiast. Man erinrar sig gärna en för länge sedan utsliten reklamklyscka som på sin tid kändes lite löjlig men som kunde ha passat till den här lilla projektilen: Look at Opel now!