Provkörning av Porsche Taycan 4S och 911 SC
Vad som började med frågan ”om ni har vägarna förbi Helsingborg kan ni ju alltid hämta min gamla 911 SC och köra den norrut…” slutade med att begreppet att ta en biltur fick sig en renässans.
Jag har min 911 SC stående med nyrenoverad motor nere hos Jaan Tolli i Helsingborg. Det är inte så att ni har vägarna förbi och skulle kunna hjälpa mig att köra den norrut?
Frågan dök upp från vår polare Pär och svaret är ju givet, inte minst nu när du läser dessa rader. Men låt oss ta ett steg tillbaka, för det finns ett annat avstamp för den här historien. Och det börjar med en fråga.
Hur länge sedan var det du åkte ut och bara körde en sväng? Du kanske gör det för jämnan, som avkoppling? Eller så har det där begreppet, att bara köra en sväng, sedan länge försvunnit ur din begreppsvärld?
För egen del händer det allt mer sällan, trots att vi kör bil hela tiden. Prova, testa, köra. Prova, testa, köra. Vardagsmat i vår bransch. Att däremot bara ge sig ut och köra en sväng, det blir allt mer sällsynt. Men när det väl händer, då ger det så mycket tillbaka. Som i somras, vid en av alla dessa fantastiska solnedgångar, när vi i familjen tog hushållets egna 911 från 1990 och åkte på en bilpromenad i Stockholms city. Till och med 11- och 14-åriga döttrarna följde med och när jag efter en timme ställde frågan om vi skulle åka hem och fick ett rungande nej! till svar – då kändes livet riktigt bra. Vi åkte aldrig snabbt, bara myste runt och betraktade världen genom bilfönster. En roadtrip i miniatyr som vi älskade.
Jag tänker inte göra någon stor undersökande sak av den där frågan, utan kan bara krasst konstatera att Pärs fråga satte igång ett känslospel som skulle ge så mycket positivt tillbaka. Framför allt när chefen sa ”åk och gör en roadtrip, det blir väl bra?”.
Förvisso hade vi ett delmål i Helsingborg, vilket gjorde att det fanns en legitim anledning att bränna 130-140 mil på drygt ett dygn med lite sköna omvägar. Jag vet, det är ingen sträcka egentligen. Inte för en motorman. Men ändå. Att köra bara för att köra. Helt underbart!
Vår resekamrat på vägen ner mot Helsingborg blev Porsche Taycan 4S. Lite för att skapa känslan av gammal mot ny, eller kanske känslan av gammal och ny? Oklart än så länge, men när vi rullar ut från Porsche Center i Segeltorp med sikte söderut så är det faktiskt första gången som jag åker så här långt på så kort tid med en elbil. Vi har i runda slängar 80 procents laddning i batteriet, bilen indikerar räckvidd på 280 kilometer samtidigt som vi gör oss hemmastadda.
För egen del stod Porsche Taycan för årets största överraskning vid Bankalaset på Ring Knutstorp, visserligen i Turbo S-utförande. Och allt berodde på hur den uppträdde runt banan. Visst, Lamborghini Huracan Evo visade hur man absolut bäst bygger en känslomässigt klockrent involverande och samtidigt tekniskt presterande bil. Mängden känsla i den italienska bilen visste inga begränsningar och det ska även sägas om Porsche 992 Turbo S – en makalös manick med lika makalösa prestanda. Dessutom, att stå på håll och lyssna på Turbo S gav mig nästan kalla kårar. Ljudet när rätt förare körde den till och över gränsen – visst gav motortonen samma råa och underbara känsla ifrån sig som gamla 956 och 962 Grupp C-bilarna. Älskar sådant ljud!
Men det var förväntat att Lambo och 992 Turbo S skulle prestera. Men Porsche Taycan, den chockade med sitt extremt vakna, direkta och klockrena beteende på banan. Så länge man inte körde för snabbt in i kurvorna och därmed byggde understyrning, då svepte Taycan Turbo S genom kurvorna med sällsam lätthet och explosivitet. Dessutom med den eftersträvansvärda exakta precisionen som är få bilar förunnat. Och här kommer det sjukaste – tjänstevikten för Taycan Turbo S ligger på 2 370 kg.
I dag bränner vi inte fullt. Inte ens i närheten. Första tio milen åker vi faktiskt under hastighetsbegränsningen på E4 för att spara energi och förlänga räckvidden, men tillslut tröttnar jag. Vem orkar köra så? Inte jag i alla fall och första stoppet vid Ionitys laddstation vid Mantorp ligger inom räckhåll oavsett körstil.
Som vägkompis är Taycan 4S riktigt skön. Vi avverkar alla inställningsmöjligheter som går att välja mellan, det finns inte mycket att klaga på. Stolarna ger både bra komfort, perfekt körställning och skönt stöd. Förarmiljön är enkel att navigera, skärmlösningarna är smidiga att hantera och efter ett tag kan vi faktiskt släppa allt det där och bara köra.
Jag vet inte hur du känner, men jag kan faktiskt tycka att motorvägskörning är riktigt skön. Att skära fram genom landskapet med givna hållpunkter. Svackan vid Järna, dubbla mackarna vid Sillekrog, den skönt kuperade och kurviga slingan alldeles norr om Nyköping. Sedan partiet förbi Björkvik, över Kolmården och slutligen utförslöpan in mot Norrköping med Bråviken till vänster och det sköna gamla hotellet till höger. Konsten att avverka mil i tempo, lyft blicken, titta långt framför bilen. Ungefär som på racerbanan. Så att man inte bara ser var man är utan vart man faktiskt är på väg.
Med mig på resan har jag coronatestade kompisen Jonas, snacket rullar på om allt och inget. Milen avverkas, Taycan tar oss fram i en vardag som är befriande befriad på trafik. Solen skiner, just nu är det bra.
Efter en obekymrad laddning vid Mantorp far vi vidare och redan nu vet vi att nästa stopp blir i Värnamo. Taycan 4S visar sig ha räckvidd i kortaste laget, i alla fall om vi själva ska bestämma hur vi ska köra. Men vi måste ju ändå äta så det får bli köttsemla vid Värnamo Södra, eller Bredasten som det också heter.
Lika enkel som första laddningen var, lika svår blir denna. Första stolpen funkar inte, vi ringer supporten och till slut får vi igång laddningen på stolpe nummer två efter typ 15 minuter. Så vi går och äter. Frid och fröjd, eller hur? Nja, det lurar något i vassen, men det ska vi upptäcka först nästa dag.
Tredje laddningen i Helsingborg, för att stötta så att vi tar oss till fjärde laddningen i Värnamo på vägen norrut igen. Det är exakt nu som vi inser att vår roadtrip med Porsche Taycan 4S blir likt ett flipperspel mellan snabbladdare. I Helsingborg blir det andra gången för dagen som Ionitys kundtjänst måste konsulteras då snabbladdningen inte vill starta. Jag hinner tänka att det är just den inramningen som man inte vill ha på en roadtrip. Sedan släpper vi det där, tar tredje koppen kaffe för dagen och ringer till Jaan Tolli för att kolla att bilen är klar. Och då börjar nästa steg i denna sköna historia.
Jaan Tolli driver företaget JTI Motorsport i Gantofta utanför Helsingborg där han trollat med Porsche-bilar sedan isen smälte. Typ. När vi anländer står Pärs härliga 911 SC ute på gräsplanen och väntar på oss, men jag missar inte ett tillfälle att snacka med Jaan. Han har levt sitt liv tätt knuten till motorsporten, oftast med Porsche i centrum men även med Ferrari. I min barndom, när farsan tog med mig till Knutstorp och svenskt Sportvagnsmeeting blev Jaan Tolli och hans Porsche 944 med V8, den så kallade 948:an, snabbt ett idolekipage. Hans framfart i Modsport blev en av höjdpunkterna för en formbar grabb som knappt nått tonåren.
Våra vägar har korsats tidigare i mitt jobb som motorjournalist, men det var drygt 20 år sedan. Trots det, när jag går över tröskeln och vidare in hos JTI Motorsport är det som att tiden stått still. På ett bra sätt. Förvisso har Jaan fått fler gråa hår (och dessvärre även undertecknad), men racinghistorierna. Alltså dessa historier! Jaans år som mekaniker i grupp C med Porsche 962 och sedan åren med Ferrari F40 GTE där Anders Olofsson körde tillsammans med italienaren Luciano Della Noce. Hur rå var inte den F40-bilen? Jag menar, i sin blå-gula design, med vilken Olofsson och Della Noce tog totalsegern vid 4-timmars BPR Global GT-loppet på Anderstorp 1996. Vi ska också säga att gemensamt för både Porsche- och Ferrari-satsningen var att de drevs av Bo Strandell Racing.
När vi börjar skrapa på ytan så berättar Jaan den ena sjuka historien efter den andra, där allt från italiensk maffia till konsten att få fram en tävlingsduglig bil till varje pris (inklusive privatjet för att flytta delar!) avhandlas.
På väggarna hänger gamla raceposters och i lokalerna står bilar i dvala, bland annat Jaans Boxster som bland annat rullat med GT3-motor. Här formligen kryper historien på mig och jag suger in allt jag kan.
När vi lämnar Gantofta är det med världens bästa känsla i kroppen. Kombinationen motorsport och historia har den effekten på mig och nu sitter jag bakom ratten i en 911 SC från 1982 med nyrenoverad motor. För första gången i dag bjuds jag på klassiskt motorljud och jag märker att det påverkar mig på rätt sätt. Längs den lilla vägen ut ur Gantofta studsar ljudet mellan skogspartierna och med rutan nere är det svårt att inte bli påverkad av upplevelsen.
Pär använder sin 911 året runt och har bytt stolar till ett par från en första generationens Porsche Boxster. Jag sitter bra, men på ett helt annat sätt än i den nya bilen. Rakare armar och en helt annan ljudnivå, vilket blir riktigt tydligt när vi åter kommer ut på E4 norrut. Men bäst blir ändå accelerationen längs påfarten. Varvar 6 000, sedan i med nästa. Ljudet, känslan och hantverket att hantera en snart 40 år gammal bil. Som när den tillverkades var gammal redan då. Men långt ifrån slut.
Från förarplatsen framstår plötsligt verkligheten mer påtaglig. Jag ska inte säga att jag har det bättre i 911 SC, bara annorlunda. Att verkligheten blir mer påtaglig beror helt och hållet på de minimala a-stolparna. Tunna, tunna. De är knappt siktskymmande alls. Vilket ger en härlig vy ut. Instrumentbräda av klassiskt 911-snitt och det där ljudet. Alla ingredienser i ljudbilden från motor, däck och vind blir likt en inbäddande filt och mitt i smeten sitter jag och tittar ut över framskärmarna som sticker upp. Det har tagit mig ett tag att få till växlingen till femman och kanske just därför har jag tränat på just det. Bara för att. Samtidigt rullar vägmätaren i Taycan 4S upp emot 70-75 mil och vi börjar närma oss Värnamo igen. Laddning väntar, helt enkelt för att vara redo för morgondagen.
Efter att ännu en gång ha blivit tvungna att konsultera Ionitys kundtjänst så har vi nu runt 90 procent i batteriet och 911 SC är fulltankad. Nästa delmål är Anderstorp, klassisk motorsportmark där vi ska träffa ännu en motorsportfanatiker.
Jonas Torgny arbetar till vardags som testförare hos däcktillverkaren Continental och det är just genom däcktesterna som våra vägar har korsats. Men i kväll handlar inget om det utan bara om entusiasm. Jonas har nämligen byggt en Porsche 928 med kolfiberkaross och 7-liters turbomatad Porsche-V8. Nej, Porsche hade inte den motorstorleken i produktion, inte heller med turbo, men det har inte stoppat folk från att ta upp volymen så långt samt tvångsmata den.
När vi träffas i hans garage i Anderstorp så står motorn utanför bilen och det är en mäktig skapelse med ett specialbyggt motorblock och lika specialbyggd plenumkammare. Jonas konstruerar och bygger själv och jag har alltid varit extremt imponerad av folk som kan och faktiskt får saker gjort. Jonas är snabb att kommentera, att ”det händer inte tillräckligt mycket”. Visst, så känns det för jämnan. Tro mig, jag vet. Renoveringen av hustruns gamla Triumph TR3A är inne på 15:e året. Det är bara att inse, det kommer grejer emellan. Men Jonas idé med 928-projektet är att bli lika snabb som en Carrera Cup-bil runt racerbanan och kanske kommer han att lyckas? Samtidigt är det där projektet kanske lite som att vi hjälper Pär att köra hans 911 norrut – resan är målet. Oavsett, det är en sjukt frän bil det där.
Vi övernattar på Hotell Åsen i Anderstorp och när vi släcker lampan – det känns som en evighet sedan vi lämnade Stockholm i morse.
När klockan ringer morgonen efter så skiner solen igen. Ute på parkeringen står de bägge Porscharna och dagen är alldeles för fin för att bara sträckköra till huvudstaden. Så vi avverkar småvägar runt Anderstorp, bara för att. Längs en härligt krokig sak i riktning mot Reftele stannar vi till för att ta några bilder och jag får tillfälle att kolla mailen. Ni kom ihåg det där om att något lurade i vassen? Vad sägs om en faktura från Ionity på 17 800 kronor för den första laddningen i Värnamo? Visst blir jag lite lätt svettig, men efter att ha dragit igång samtalskedjan till deras kundtjänst ännu en gång så känns allt lite bättre. Lite som att ringa någon man känner, vilket dessvärre blivit något av en sanning under det senaste dygnet...
Givetvis blir jag aldrig betalningsskyldig för 17 800 kronor för en laddning i Värnamo, kundtjänst löser det där. Men det finns tecken som tyder på att systemet inte riktigt är färdigutvecklat. Minst sagt.
Vi släpper den bollen, för det är roligare att köra bil. Och jag hamnar i den gamla 911:an. Hela tiden. Kanske för att jag ser det som en möjlighet att under arbetstid få njuta på samma sätt som jag har svårt att få tid till privat? Den känsla som 911 SC förmedlar tilltalar mig och med vår egna 911 åker jag helst långt och länge. Transporterar mig. Porsche Taycan 4S är en sjukt kompetent skapelse som utklassar en gammal 911 sju dagar i veckan. Men nu, när jag får välja med mitt hjärta – då hamnar jag i den ljusbruna. Den nyrenoverade motorn går klockrent och den höga ljudnivån i högre hastigheter stänger ute allt annat. Och där sitter jag, i min bubbla. Och bara kör en sväng.
Kommentera artikel
Teknikens Värld erbjuder möjligheten att kommentera artiklar. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga. Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se