Provkörning av Tom Tranas Volvo PV 544

Alla som var med på 1960-talet vet att Tom Trana var ett av Sveriges absoluta affischnamn när det handlade om fart. Under det framtidstroende decenniet bubblade det av rally och racing över hela landet. Jämte Trana fanns en mängd framgångsrika elitförare: Erik ”På Taket” Carlsson, Bengt Söderström, Ove ”Påven” Andersson, Harry ”Sputnik” Källström och Carl-Magnus Skoogh. För att nämna några.

Det som främst utmärkte värmlänningen Tom Trana var hans körstil. Trana åkte brett. Litet rattutslag, ut med baken och låta bilen rulla med raka hjul ut i böjarna var melodin. De åskådare som sett Tom Trana live i rallyskogarna intygar om en fartfantom på ställ.

Den bil som kom att förknippas intimt med Trana är Volvo PV 544 – särskilt 1964 då ekipaget vann Europamästerskapet. Volvo satsade stort på rally under början av 1960-talet men försvann medvetet från rallyrampljuset bara några år efter jättesegern på grund av några allvarliga incidenter med dödlig utgång. Inget som jag själv tänker på när jag sitter ordentligt fastspänd i skalstol med fyrpunktsbälte och pepitarutig pappstörtkruka på huvudet.

Delvis snötäckta skogsvägar i Härryda-trakten öster om Göteborg är resvägen för dagen och verktyget är inget mindre än PV 544 rallybil, en replika av Tom Tranas segervagn från 1964. Bilen byggdes av Volvo Personvagnars tillbehör och reservdelsavdelning Volvo Original i mitten av 1980-talet. Orsaken var att klassiska ”Veterancupen” var i sitt bildande i samband med Svenska bilsportsförbundets 50-årsjubileum och Volvo ville hedra sitt nyanställda ex-rallyproffs – Tom Trana hade vid tiden börjat jobba hos Volvo igen – med en nybyggd ”fabriksbil”. Numera är klassikercupen väl etablerad, bland annat med tävlingar som kända Midnattssolsrallyt.

LÄS MER: Historien om Volvo PV och Duett

Åter till skogen och nutid. På utsidan är det inte mycket som röjer denna PV -65 från en vanlig vardagshobbybil – dekaltrim, taksökare och tre extra Bosch Rallye extraljus i fronten är allt. På insidan däremot är det rensat som sig bör. Säkerhetstänket för klassiska rallycupen krävde ordentlig burbåge, modern skalstol och flerpunktsbälte, i övrigt är det rallyarbetsmiljö à la 1964 som gäller.

Tunn och stor bakelitratt, ommärkt ”liggande termometerhastighetsmätare” på grund av nerväxlad växellåda, nödströmbrytare, och givetvis Halda tidtagningsinstrument för kartläsaren. En rund varvtalsräknare sitter inknuffad vid vindrutestolpen. Baksätet finns faktiskt kvar eftersom det var vad regelboken krävde. Allt snackar rally ”det var en gång”.

Givetvis lämnades inget åt slumpen när denna replika skulle byggas av entusiaster inom Volvo. Betänk att bilen bara var drygt 20 år gammal vid ombyggnaden, det vore som att dagens ingenjörer skulle bygga om en Volvo 850. Tiden går.

Under den bulliga huven med utanpåliggande huvlås finns en vässad B18 D-motor. Planad topp för ökad kompression, vassare sportkamaxel och förgasarnålar hos SU-förgasarna, omjusterad tändning, uppborrad 1,2 millimeter och hårdare tändstift är några trimingredienser. Oljekylare och hårdare koppling – så kallad lapplandskoppling – från terrängbilen Valpen för tuffare tag förlängde livet i rallyskogarna. Framvagnen är modifierad och bakvagnen har styvats upp, allt enligt rådande (och rymliga) reglemente.

Tomgångsvarvet är hårt, ljudkulissen ljudlig, ett snabbt snärt på gaspedalen och tallskogen fylls på med rullande och brappande B18-vrål. Ni vet hur det ljuder. Den långa växelspaken letar sig ner i M40-lådan, lägena är relativt lättfunna, kopplingsingreppet snällt men motorn kräver varv för att ekipaget inte ska gubbstoppa. Iväg.

Sommardäck är inte optimalt, men på grussträckorna är greppet det rätta och PV:n skjuter fart. Rejält nerstegad växellåda är perfekt i skogen, andra och tredje drevet är arbetsväxlar, fyran en fartväxel på rakorna. Tackar för att körhandskarna i skinn plockades med, greppet om den tunna bakelitkransen behövs när det börjar gå undan. Armarna far fram och tillbaka som fågelvingar för att få till den rätta trandansen, även om jag fegar ur under stundom med tanke på att Volvomuseets vagnsansvarige Mattias står vid vägkanten och väntar som hjälpsupport. Man vill gärna inte sätta av en finvagn som denna.

Med mer sansat tempo kommer Hans ”Haren” Hedberg igång mer och mer, flytet infinner sig. Tom Trana-PV:n förmedlar en närhet och kontakt med vägen och sin omgivning på ett ofiltrerat sätt, farten kanske inte är i världsklass men nöjet desto högre. På landsvägen hem från skogen kör vi med nervevad sidoruta, för friskluften och motorsångens skull. Det milda utseendet på denna PV 544 rally gör att omgivningen inte riktigt förstår potentialen hos fordonet. Det är först när kakelplattorna i Tingstadstunneln under Göta älv på väg tillbaka till Hisingen ekande studsar tillbaka B18-soundet som bilister vrider på huvuden.

Minns plötsligt mitt högst egna möte med rallymästare Tom Trana, det skede senhösten 1985, antagligen samtidigt som idéerna om denna rally-PV sattes i verket. Som ungdomlig högstadiepraktikant på Volvos konstruktionsavdelning fick jag ansvar för att skissa på en inre vindavvisare för Volvo 740. Ett gäng prototyper i hårdpapp togs fram och överräcktes till Trana för provning.

Modellerna testades i provvagn och godkändes, kom senare i produktion. Aldrig att jag då kunde ana att jag 30 år senare skulle få ynnesten att verkligen följa i denna rallystjärnas hjulspår. Nästan som på riktigt.