Provkörning av Volvo 850 R

Volvo 850 T-5R (populärt kallad T-Gul) blev en större hit än Volvo kunnat ana. Mer än en panna torde ha stångats blodig mot väggarna i det göteborgska huvudkontoret över idén att bara bygga 2 500 exemplar av denna högpresterande modell. Enbart i Tyskland hade 10 000 exemplar kunnat säljas, bara det hade funnits bilar att leverera. Men det hade inte varit bra för Volvos trovärdighet att svika löftet om ett minimerat antal.

Efterföljaren heter 850 R och är en ren vidareutveckling. Den här gången kommer Volvo att bygga det antal bilar marknaden vill ha. I Sverige kommer den att levereras antingen röd eller svart. Att bilen får heta T-Röd i folkmun är självklart. Beteckningen R står precis som T-5R inte för någonting men kopplingen till Racing är helt klar. Volvo presenterade sin nya bil i samband med världsfinalen för standardvagnar på Paul Ricard.

850 R är den starkaste och snabbaste personbilen i företagets snart 70-åriga historia. Den redan snabba T-Gul har trimmats ytterligare. Motorn är till det yttre densamma: en rak femma på 2,3 liter med turbo och laddluftkylare. Den pumpar ut 250 hästkrafter vid 5 400 r/min. T-Gul hade 240 hk. Vridmomentet är betydligt kraftigare. T-Gul hade 300 newtonmeter som bäst men denna motor har 350 Nm mellan 2 400 och 5 000 r/min. Förvandlingsnumret har skett med ett större turboaggregat och effektivare laddluftkylare. I normala fall betyder det mer effekt men också kraftigare ”turbokick”. Den senare har kompenserats på elektronisk väg.

Volvo har tagit hjälp av sin Uddevalla-partner Tom Walkinshaw Racing (TWR) när det gäller motorarbetet. TWR sköter Volvos tävlingsverksamhet. Växellådan är förstärkt på alla Volvo 850 årsmodell 1996. Det behövs eftersom den har ställt till problem för åtskilliga ägare. Ju starkare motorversion, desto värre problem. Hoppas den nya håller även för energin i T-Röd.

Den går nämligen som en Volvo aldrig gjort förr. Accelerationen från 0-100 km/h går på 6,7 sekunder vilket är rasande raskt för en stor familjebil. Toppfarten är begränsad till 250 km/h: där klipper elektroniken av bränsleinflödet.

T-Gul hade samma finess men där behövde den aldrig gripa in, bilen klarade inte 250 km/h! Det bör T-Röd göra.

Visserligen sålde T-Gul bra, men kunderna hade några klagomål. Många ansåg den för stötig och okomfortabel. Vidare hade framhjulen problem att finna fäste i kurvor när all kraft skulle ut till drivhjulen.

Personligen har jag lite svårt förstå att den som köper en stor, stark bil som är byggd för att köras hårt i efterhand klagar på att den är stumt fjädrad. Annars skulle bilen i princip vara okörbar.

Volvo har löst problemet genom att montera marginellt mjukare fjädrar och krängningshämmare, men kraftigare stötdämpare. Att innerhjulet spinner hysteriskt vid kurvtagning är inget nytt fenomen på starka framhjulsdrivna bilar, men det är alltid lika trist.

T-Röd försöker eliminera problemet med en viskokoppling mellan drivaxlarna fram. Den fungerar som en slirkoppling med hjälp av ett antal metallskivor i differentialen och på hjulaxeln. Mellan dessa skivor ”flyter” silikon av samma typ som Pamela Anderson fixar till sig med. När temperaturen blir för hög (inte på Pamela) blir silikonet varmt och därmed trögflytande. Detta inträffar när en drivaxel försöker snurra fortare än differentialen.

I standardutrustningen ingår också det elektroniska antispinnsystemet TRACS som gör det möjligt att hinna till etthundra blås under sju sekunder. TRACS arbetar med hjälp av de låsningsfria bromsarna och fungerar bara upp till 40 km/h.

Dess nyttigaste användningsområde är att hjälpa bilen i gång på halt underlag. Det roligaste är dock att det sätter ordentlig fart på min provkörningsbil när jag rullar ut genom depån på Paul Ricard. Visst slipar jag av lite gummi från de breda, låga däcken men jämfört med en stark framhjulsdriven bil utan detta system är det stor skillnad. Ute på den långa Mistral-rakan går det snabbast.

Hastighetsmätaren tangerar 200 km/h innan det är dags för mig att bromsa. Men bara lite. Signes-kurvan som följer är rasande snabb. Volvos racerproffs Rickard Rydell berättar att han ligger med full gas på sexans växel genom böjen när det är race. Jag har bara fem växlar att tillgå men det räcker. Alldeles utmärkt, tack.

T-Röd häver sig lite grann över framhjulen men det är inte störande. Små korrigeringar med ratten är allt som behövs och snart slungas vi in i ett parti med långsammare kurvor. Där krävs rejäl nedbromsning och bilen är väl förberedd. Skivbromsar runt om, de främre ventilerade, och låsningsfritt system. De håller utan att mattas för tio hårda varv runt racerbanan. Inte många personbilar klarar det.

Får ner farten i rimlig nivå och kliver på gasen igen. Konstaterar att viskokopplingen gör sitt jobb. T-Röd skjuter snabbt fart igen vid utgången ur kurvan. Visst spinner hjulen lite grann men bilen rycker inte i sidled som T-Gul. Det här är den roligaste Volvo jag kört utan flamsäkra underkläder och racingoverall!

På racerbana är den förstås för mjuk i fjädringen men en rask tur på de omgivande bergsvägarna är den en annan sak. Bilen är som klippt och skuren för snabba utflykter på öde, slingrande vägstumpar (söker du mer komfort har Volvo andra 850-modeller i programmet). Komfort och komfort för den delen, det beror på vad man menar. Jag tycker det är komfort med luftkonditionering, elhissar, elspeglar, stereo, läderratt, mugghållare och beige Alcantara-inredning. Framför allt när det ingår i standardutrustningen.

Det känns också skönt att ha en krockkudde framför näbben och en till på min vänstra sida. Jag kanske lyckas hålla mig själv kvar på vägen men omgivningens stora intresse orsakar en del stressade situationer. Du får många vänner på vägen i en 850 R. Vänskapen kostar 395 000 kronor. Vill du ha plats för mer bagage betingar herrgårdsvagnen 407 000 kronor. Den här gången kommer det att finnas exemplar kvar till dig också.

Så, vad väntar du på?