Provkörning av Volvo PV 444 B

Med PV 444 skapade Volvo för ett par år sedan en svensk småvagn, som från början blev en försäljningssuccé. Relativt nyligen reviderades konstruktionen på grundval av vunna erfarenheter, bland annat fick motorn tio procent större effekt, interiören gavs ny stil och exteriören ”putsades”.

Det svenska varumärket är en god symbol, ty bilen verkar särpräglat svensk – det gäller för det goda ingenjörsarbetet, den målmedvetna anpassningen för våra vägar och vårt klimat och – sist, men inte minst – de amerikanska konstruktionsdrag som svenskt bilfolk uppskattar och som konstruktören av allt att döma sökt återskapa i ett mindre vagnformat. Från första dagen sätter man värde på 444:an som vintervagn. Motorn startar på ett par sekunder även om den stått ute hela natten i temperaturer under fryspunkten, man kan börja köra omedelbart (på halv choke), efter ett par hundra meter kan choken skjutas in helt, och efter tre kilometer eller så har värmesystemet börjat fungera.

På ishala vägar är vagnen händig och lätthanterlig. Med en eller två personer i vagnen småsvansar bakänden en smula på spårig vägbana, men styrutväxlingen är välvald och det är ytterst sällan man behöver skifta rattgrepp för att parera ett kast. På hederlig svensk grusväg är köra egenskaperna utmärkta, vagnen känns stabil och balanserad samt kan hållas under kontroll även vid hård kurvtagning med sladd på bakhjulen. Permanentad vägbana ger Volvon chans att demonstrera bra styrning med måttlig återgångstendens och effektiv stötdämpning – vagnen ”nickar” en smula för större ojämnheter i vägen men flyter i stort sett fram på tillfredsställande sätt.

Växellådan hörs och känns gedigen – det sistnämnda tack vare den rejäla och med behaglig precision fungerande växelspaken i vagnsgolvets mitt. Volvon skulle bli kvickare och smidigare i stadstrafik än den nu är, om den hade fyra växlar framåt – men detta skulle betyda högre pris och ett ur mångas synpunkt krångligare körsätt. Lägre fart än 30 km/t tål inte den fyrcylindriga motorn på den relativt högt växlade direkta trean, och i storstadstrafik får man växla ned i de flesta gathörn.

I fartskalans andra ände har man minst 120 km/t tillgängliga, varvid kolvhastigheten är mycket måttlig. På tvåan visar motorn stor villighet att nå höga varvtal och går därvid så anmärkningsvärt rent att en klok förare frivilligt håller igen sin ystra fåle. För en kvick omkörning eller dylikt kan man dock utan minsta risk gå upp till 70 à 75 km/t på tvåan. PV 444 B måste få högt betyg för motorns rena och jämna gång, som antyder väl genomarbetade ingas- och avgassystem samt en perfekt ventilrörelse. Motorn går relativt tyst och de två lägre växlarna sjunger rent och vackert – piano, knappast pianissimo.

En del vägljud när de åkandes öron, till exempel det i självbärande karosserier vanliga ”mullrandet” på smågatsten. Ljudnivån i vagnen blir aldrig irriterande hög. Motoreffekten är tillräcklig även för ganska stora krav på acceleration. Mellan 30 och 50 km/t är accelerationen på direkt växel hygglig, vid högre hastigheter utmärkt. Återtagning av marschfarten efter en påtvingad fartminskning går därför kvickt och medelfarten kan hållas mycket hög om man så önskar.

Bromsarna är ovanligt rikligt dimensionerade med hänsyn till vagnens vikt, en sak som betyder slitstyrka för ägaren, och de fungerar utmärkt. Pedaltrycket normalt och inga tendenser till sneddragning märktes i halkigt väglag.

Vagnskorgen är tillräcklig i innermåtten för fyra personer, även då man är vinterklädd, och man kan ha hatten på i både fram- och baksäte. Bagageutrymmet har större dimensioner än genomsnittet i bilens storleksklass. Körställningen råkade inte passa provförarens långsträckta gestalt särskilt väl, ty vänstra vindrutestolpen och takkanten skymde väl mycket av trafikbilden på vänster sida och backspegeln tog bort en del av utsikten snett framåt höger.

Eftersom Volvon har separata framsäten torde det inte vara någon större affär att sänka stoppningen i förarstolen några centimeter, om man så önskar. Man ser inte högra framskärmen, däremot ligger den vänstra inom förarens blickfält.

Inredningen är enkel men tillräcklig, utrustning och instrumentering fullständiga. Den elektriska utrustningen i vagnen, från de effektiva signalhornen till den väl fördelade instrumentbelysningen med reglerbar ljusstyrka och summersignalen för den blinkande körriktningsvisaren, förefaller rejälare och fullständigare än i många andra bilar i Volvons prisklass.

Värmesystem och imsprutor fungerade klanderfritt och bör vara tillräckliga för kraven i mellersta och södra Sverige. Den vagn Teknikens Värld disponerade hade vacuumdrivna vindrutetorkare med särskild vacuumtank för att torkarna inte skall ”dö ut” vid stora gaspådrag. Anordningen arbetade tyst och effektivt även i snöglopp.