Provkörning av Volvo SCC

Ögongodis

Volvo SCC är en ovanligt körbar prototyp, proppful av säkerhetstänkande.

Det har hänt mycket sedan förra gången jag såg Volvo säkerhetsbil. Då, i februari på Fords huvudkontor i Dearborn, Detroit, var Volvo Safety Concept Car ett tvådörrars glasfiberskal utan innehåll. Bara finessen med stolen som ställer in sig efter förarens öga fungerade. Bilen kallades eye-car; ögonbil. 

Nio månader senare är Volvo SCC en fullt körbar prototyp. En sportcoupé med fyra dörrar plus baklucka. Under huven Volvos femcylindriga motor på 170 hk. 

Anders Gunnarsson, ansvarig för Volvos designkontor, betonar att det bara är en konceptbil, en prototyp.

- Vi får se om det leder till något. Vi visar upp bilen och sedan får vi se vilka reaktionerna blir på designen. 

En inte alltför vågad gissning är att delar av formen kommer att gå igen i kommande Volvo-modeller, närmast uppföljaren till Volvo S40. Även om detaljer som bakhängda dörrar inte är realistiska. 

Men det är egentligen inte bilen som ska bedömas. Volvo SCC är en demonstrationsplats för företagets senaste säkerhetsprojekt med fokus på bra runt-om-sikt. Nästan all viktig information hämtar föraren in genom synintryck via bilrutorna. Om kvaliteten på synintrycken ökar så ökar också möjligheten för föraren att fatta rätt beslut i svåra situationer, menar Volvo.

Östen Strandberg heter projektledaren som demonstrerar bilen. Det märks att Volvo SCC är hans "baby", han kan alla små egenheter och tricks.

- Se upp för högerdörren, den krånglar ibland, varnar Östen.

Det betraktaren först lägger märke till är de främre takstolparna, byggda i en fackverkskonstruktion. Stålkonstruktionen är täckt med genomskinligt plexi-glas. Den andra stora nyheten är att takstolpen buktar inåt. Syftet är detsamma: Att ge ett större synfält. 

Och nog märks skillnaden. Den böjda takstolpen ger fri sikt snett bakåt. Och Volvo garanterar att de ger samma passiva krockskydd som traditionella B-stolpar.

- Men det fungerar förstås bara på fyradörrars bilar, i en tvådörrarsbil skulle man inte kunna komma in till baksätet, medger Östen Strandberg. 

Men trots insvängd takstolpe finns en död vinkel i backspegeln. Därför har Volvo utvecklat backspeglar med inbyggda varningssensorer. Östen Strandberg, som sitter i passagerarstolen, kallar fram en följebil som lägger sig snett bakom vår bil. Osynlig i backspegeln.

Men sensorer i ytterbackspeglarna och i bakre stötfångaren varnar mig genom ljussignaler. När jag ändå slår på blinkers och indikerar att jag är på väg att köra om varnas jag av ljudsignaler.

Stolen ställs automatiskt in för bästa sikt utifrån ögats position. Sedan justeras ratt, golv, pedaler och mittkonsol. Det enda jag som förare ska göra är att titta på en sensor i rutans överkant. 

Sensorer sitter även framtill i bilen. De varnar för krockrisk om avståndet till framförvarande bil minskar för snabbt. 

Kameror i fronten känner också av om bilen är på väg att korsa vägens mitt- eller sidolinje. Men om jag först använder bilens blinkers uteblir varningen.

Volvo SCC kan även se på natten med hjälp av IR-teknik (infrarött ljus) utvecklad av svenska Autoliv. I mörkerkörning visas en svartvit bild på en display på instrumentpanelen. På bilden ser man vad som döljer sig i det område som inte är upplyst av bilens strålkastare, till exempel fotgängare eller djur i dikeskanten. Tekniken gör också nytta när man blir bländad av en mötande bil.

Tyngdpunkten i Volvo SCC ligger på sådant som hjälper föraren att undvika olyckor. Men även den passiva säkerheten har utvecklats. Passagerarstolen har ett kryssbälte som består av ett traditionellt trepunktsbälte som kompletterats med ett extra diagonalbälte. Förarstolen har utrustats med ett hängselbälte som bildar ett kryss över magen där också låset finns. 

När provkörningen är över tumlar jag ut ur den låga bilen med två starka intryck. Det här kändes som mer än en vanlig prototyp, för bra för att bara vara en showbil. De tekniska finesserna känns klockrena. 

Kanske någon skulle säga att man tar bort för mycket ansvar från föraren. Men det är inte så jag upplevt systemen bakom ratten. Att få en varning för att undvika mitt livs sista misstag är inget jag skulle tacka nej till.