Strandbilar: Fiat Panda Moretti Rock, Mini Moke och Volkswagen 181

Strandlivet är tidlöst. Det har liksom alltid handlat om samma sak. Att klä av sig och slappa. När det blir för enformigt aktiverar man sig med ett dopp eller kastar föremål mellan sig. När det blir kväll spelar man gitarr och klär av sig än mer. Även fordonen till stranden har varit avklädda och okomplicerade. Ingenting mer än det absolut nödvändigaste finns att tillgå. Ofta inte ens ett ordentligt tak. Däremot kan man fylla dem med vänner och allsköns tingeltangel för att klara en heldag på stranden.

Det behövs med andra ord inte många övertalningar på redaktionen för att locka med folk till Flatenbadet. Solen skiner och där nere på gatan står tre för ändamålet skräddarsydda fordon på tomgång.

För att presentera dem i kronologisk ordning får vi börja med tysken. Volkswagen 181 debuterade 1969 men var i själva verket en vidareutveckling av Typ 82 från 1939. Den söta strandbilen har alltså ett mörkt förflutet som militärfordon i det tredje rikets tjänst. Här kan man prata om repmånad. 181 togs fram åt västtyska Bundeswehr och var i bruk till 1978 då en annan Volkswagen-produkt, Iltis, tog vid.

Modellen såldes också för civilt bruk men aldrig under namnet ”Kübelwagen”, det luktade krig och elände. Kurirewagen, Trekker, Safari, Camat eller kort och gott 181 var de namn som modellen salufördes under. I USA kallade man bilen för ”The Thing”. I folkmun är det dock ”Kübelwagen” som gäller än i dag.

Den gemensamma nämnaren yxighet hos 82 och 181 luras. Ställer du bilarna bredvid varandra ser du skillnaden. 181 är även bredare och baseras på plattan från coupén signerad Karmann-Ghia medan 82 byggdes på plattan från Typ 1 – Baggen. 181 byggdes i strax över 70 000 exemplar på olika platser i Västtyskland innan produktionen, likt Baggens, flyttades till Sydamerika 1978. Tillverkningen av den civila versionen lades ner 1980 och militärvarianten tre år senare.

Även Mini Moke har förflutet som militär – eller som en frikallad sådan om man ska vara korrekt. 1959 presenterade BMC, British Motor Corporation, ett landstigningsfordon för den brittiska militären. Delarna kom från nya kompakta ”Hundkojan” men var här monterade i ett eget skal. Meningen var att bilarna skulle släppas med helikopter och underlätta markförflyttningar. Det blev tvärtom. De små hjulen grävde ner sig i geggan och markfrigången var för låg.

BMC experimenterade med dubbla motorer och fyrhjulsdrift men fordonen blev svåra att bemästra och dessutom försvann baksätet. Att ge upp de små tiotumshjulen var inte att tänka på – det skulle automatiskt innebära att den ”vanliga” Minin ansågs som ett misslyckande.

1964 kom serieproduktionen igång för Moke som strandbil och 1966 flyttades tillverkningen till Australien där man också fick igång en exportproduktion. Moke fick även revansch på slagfältet då Israeliska armén köpte Mokebilar. Italienska Cagiva tog över tillverkningen 1981 och förlade den i Portugal där man körde på till 1993. Totalt tillverkades kring 50 000 Mokes i god brittisk anda under olika märken som Austin, Morris och Leyland. Den portugisiska varianten hette bara Moke då rättigheterna till namnet Mini saknades.

Fiat Panda Moretti Rock är pacifistens val – här finns inga kopplingar till det militära. Men när vi studerar försäljningsbroschyrerna finns heller inga bilder i strandmiljö. Fiaten marknadsfördes som nyttofordon. Kanske syftar ”Rock” mer på frakt av stora stenbumlingar än lite Rock ´n´ Roll på stranden?
Flera försök har gjorts att konvertera Panda till strandbil och karossfirman Moretti lyckades bäst, i alla fall om vi ser till produktionsantal. Siffrorna är höjda i ett vindunkel men här pratar vi tusental. Förvånansvärt många finns i livet när i dag man studerar ”italienska blocket” – subito.it.

Morettis konstruktion är enkel och begränsar sig till ingrepp från bilens B-stolpe och bakåt. Där är karrossidor och tak avsågade och ersatta med en rörkonstruktion. På denna hängs ett kapell som hålls på plats med knappar och kardborre. I fronten finns extraljus med skyddande galler och bakluckan har fått nya fästen och viks nedåt.

Vi tar plats i bilarna och styr mot Flatenbadet strax söder om Stockholm. Volkswagen 181 överraskar med sin användarvänlighet. Här är det rymligare än i en ”vanlig” Typ 1-cab­riolet och inredningen är flexibel med fällbara baksäten. Transportkvalitet. Mätare, sittställning och uppträdande är som i donatorn, Typ 1, och alla som har kört en vanlig ”Folka” känner omedelbart igen sig. Ljudet, spakarna och pålitligheten är desamma. Och prestanda. Karossen gör att man helst stannar på 90 km/h på vägen till badet.

Just detta exemplar har träribbor på golvet vilket inte är original men förhöjer strandkänslan – alltså badstranden, inte stränderna under dagen ”D” den 6 juni 1944. De flesta kan nicka instämmande att komforten är bra i 181, det är när man kliver ur bilen och betraktar den som badjävlar och badkrukor skiljs åt. Donatorns mysigt svepande linjer är här ersatta av ett i det närmaste legoartat formspråk. På eller av, det är sinnesstämningen inför Volkswagen 181. För ägaren Melker Colling är formen tveklöst ”på”.

– Jag såg en 181:a på en Folka-möte på Mantorp för flera år sedan. Jag visste direkt att det var en sådan bil jag ville ha. Jag letade i flera år, men de är sällan till salu. Till slut var det min far som slog till. Han ringde mig en dag och sade ”jag har köpt en bil till dig”.

Det visade sig att pappa kände en i VW-klubben som skulle sälja sin 181:a, berättar Melker Colling.

Med tanke på att det knappt finns en vik kring Medelhavet (nåja) där Mini Moke inte finns representerad så är förväntningarna på topp när man häver sig ner i sittbrunnen. Trots att Moke är rena malajen i jämförelse med 181 så är krigskänslan total – inte bara för att det i just detta exemplar lurar en låda bak med plats för granater och ammunition. Bilen är en riktig militärbil, köpt från ett militärt överskottslager i Sydafrika av alla ställen.

Miljön är superspartansk. Ett fåtal mätare står för underhållningen, och det finns spak för ljus och blinkers och ett vred för vindrutetorkaren. Vindrutan går att vinkla fram och gör det möjligt att stapla bilar på varandra på väg mot fronten. Hjulen fram ställdes på de platta framskärmarna och bakhjulen på den platta baken. Körställningen är bland de märkligaste Klassiska Bilars team har upplevt. Vindrutans övre ram befinner sig på något mystiskt vis alltid i ögonhöjd, varför man måste sitt krumryggad för att få en bild av vägen framför. Nu visar sig detta inte vara något större problem eftersom vår Mini Moke på ett väldigt brittiskt bilarbetarvis har inlett en privat strejk på Flatenbadet. Den stannar ideligen.

Vi byter bränslefilter. Ingen ändring. Till slut kommer vi på att felet troligen har att göra med bränslepumpen. När vi knackar på den går bilen igen. Ett kort tag. Hur kunde Israels armé vinna några krig med sådana här bilar i truppen? Eller är det en raffinerad överlevnadstaktik? Ibland går den till attack för att i nästa sekund leka död. Så gjorde Rambo också.
Under kortvariga körpass med denna krigare kan vi i alla fall notera att ”Hundkojans” direkthet i styrning och respons är bevarad, om möjligt ännu mer tillspetsad då många kilon förlorats i processen från city- till strandfordon. Senare Mokes har 12-tums hjul, bekvämare stolar för fyra och är ofta lackade i lattjo färger.

Tycker du Bubblan och Hundkojan är gammalt skräp men fortfarande vill ha en strandbil byggd på beprövad teknik lyder svaret Fiat Panda Moretti Rock. Donatormodellen är förvisso daterad och nedlagd (faktiskt så sent som 2003) men ändå årtionden yngre som konstruktion än sina kombattanter. Panda som donator medför raka rutor, enkel inredning och komponenter hämtade från Fiats enorma lagerhyllor.

Bakom ratten är inte strandkänslan direkt närvarande, förarmiljön är orörd från ur-Panda. Även partystämningen i baksätet kommer lätt av sig. Rörkonstruktionen är i vägen och festen framstår lätt som ett gäng apor i bur. Ja, man kan knappt träffas av en badboll i bilen. Strandbilar är annars italienarnas paradgren, tänk bara på charmiga Fiat 600 Jolly, en bil som i dag aldrig går för under 20 000 euro. I mer vardaglig bilmiljö genererar Panda Rock ett inte så litet gillande från omgivningen. Men när den ställs vid sidan om två rara kufar som Mini Moke och Volkswagen 181 framstår den som en blek dussinbil, det är ofrånkomligt.

Efter fotograferingen gör vi oss redo för att dra loss bilarna ur sanden med vår fyrhjulsdrivna fotopickup. Men trots att ingen av strandbilarna är fyrhjulsdriven är det inga problem att ta sig upp på asfalten, vi sprätter med bakhjul och framhjul och plötsligt står vi på fast mark. Till och med Mini Moke fungerade två minuter i sträck. Precis som en riktig landstigningsbil. Hörrni, var är kriget?

Donator till Moke, Mini.

Den moderna småbilens stamfader, med framhjulsdrift och tvärställd vätskekyld motor i fronten, kom i produktion 1959 och höll ut resten av tusentalet. Totalt tillverkades 5 387 862 Mini-bilar under namn som Morris, Austin och Rover. Moke har förvisso en egen ram men delar teknik med Mini.

Donator till Moretti Rock, Fiat Panda.

Debuterade 1980 och lades ner 2003. Idén var att bygga en enkel bil och mycket av tekniken hämtades därför från lagerhyllorna. Modellen Panda uppdaterades tekniskt med tiden till skillnad från licensbyggda Seat Marbella. Panda fanns med fyrhjulsdrift levererat av Steyr-Puch. Omkring 4 500 000 Pandor hann byggas.

Donator till Volkswagen 181, Volkswagen Typ 1.

30 prototyper tillverkades innan krigsutbrottet 1939. Under kriget blev det bara fordon till fronten, däribland typ 82 – föregångaren till 181. 1945 kom serieproduktionen av Typ 1 igång och höll i sig i ytterligare 58 år. Totalt tillverkades 21 529 464 ”Baggar”, donatorn av teknik till 181, men plattan kom från coupén Karmann Ghia som tillverkades i kring 480 000 exemplar.